Metakul!

Dagens inlägg ska handla om det kanske roligaste jag sett på svensk tv under detta år. Det är inte så illa det, jag måste ändå säga att det varit en ganska bra svenskt år på humorfronten. Jag menar Solsidan och i Anneli och även de få avsnitt jag såg att Ingen bor i skogen, trots att jag verkligen inte alls gillar Mammas nya kille.

Svensk tv överlag kan få mig att bli förbannad för att det är väldigt mycket "skriva på näsan" och anatagandet att de som ser är ganska ointelligenta. Är det något jag ogillar så är det när folk tror att jag är osmart. Därför uppskattar man ju lite härlig metahumor, eller?

Det var i måndags det sändes och eftersom jag inte såg det då kollade jag istället på SVT play i efterhand, som man kan göra, som man kanske till och med borde göra mer. Hur som helst, under ett antal veckor har en halvtimme på måndagar kl 22 varit vigd åt Grotesco 2. Jag har inte tittat på Grotesco tidigare om man bortser från ett antal youtubeklipp samt pausunderhållningen i melodifestivalen. Jag har inte varit övertygad då och nu under hösten har jag visserligen blivit betydligt mer övertygad men jag har tyckt att det varit lite för ojämnt för att nå upp till mästerverksstatus. Visst det finns vissa grejer som är vansinnigt roliga som jag önskar att jag kommit på själv som högstadie-musikalen, svenne-året (där är det mest idéen jag tycker är rolig tyvärr lyckas det inte riktigt i praktiken) och även youtubeklippet om varför sverige stod utanför andra världskriget med mera.

Nu i måndags visades alltså avsnitt 6 (?) och handlade om metahumor. Fan vad roligt det var! Refernserna haglade och man var tvungen att vara lite på allerten för märka alla, om man nu märkte alla? Då kände jag att jag fick valuta för mitt tittande, jag var tvungen att vara aktiv jag var tvungen att förstå. Nu låter det kanske som att det var väldigt avancerat och det var det väl inte men det var i alla fall tillfredsställande. Det är svårt att peka ut något som var extra bra eftersom det var så mycket men jag uppsakattade Curb you enthusiasm-referensen, Lisa Godzilla Hårddisksson och Killinggängsrefernserna (jag uppfattade dom som fler).Självklart också extra kul med Hasse Alfredsson. Om ni vill ha kul så tycker jag att ni ska se det här! Meta är fan kul.

Kloning, rätt eller fel?

(Måste först be om ursäkt för att denna blogg får så lite uppmärksamhet. Jag tänker att jag vill skriva så mycket men jag får sådan prestationsångest och sen funderar jag på att lägga ner den. Men fortsätt kolla någon gång i kvartalet så kanske det har kommit ett inlägg... Om det är någon som fortfarande är klar vill säga... Hallå?)

Idag ska vi tala om en fråga av etisk karaktär, är det rätt eller är det fel att klona? Då kanske ni undrar om jag har sett en dokumentär om fåret Dolly eller så men nej det har jag inte. det behövs inte för det räcker med att sätta på TVn när som helst (eller främst prime-time) eller kolla i tablåerna. Alla program är kopior av ett annat soom slagit igenom någon säsong tidigare. Istället för att hitta på något nytt och vidga utbudet av det som finns så görs samma program (i en annan kanal) i en annan miljö. Jag förstår att ni hänger med på vad jag pratar om men vi måste ju ändå ta upp några exempel. Nu måste jag lägga in en brasklapp, jag vet ibland inte alls vilket program som var först och om detta program är en kopia av program från utlandet. Syftet är ändå att visa likheten mellan programmen.

1. Dejtingprogram
Handling: "Vanliga människor" (aka ej så hippa stockholmare) ska hitta kärleken med hjälp av TV. Dessa människor framställs också som en enskild grupp i samhället som ska ha det lite extra svårt med tanke på deras livssituation.
Exempel: Bonde söker fru, Ensam mamma söker, Lite sällskap (vet ej om ni minns men för några år sedan gick ett liknande på kanal 5 som hette Frusna män söker kärlek)

Kan ni komma på fler?

2. Hjälpprogram
Handling: Någon eller några behöver hjälp med något, ett problem som först verkar vara väldigt litet(mer eller mindre). Man får då hjälp av en professionell yrkesarbetare för att lösa situationen, det visar sig ofta att problemet ligger mycket djupare än så.Genom att lösa det specifika problemet blir man en bättre människa.
Exempel: Arga Snickaren, Lyxfällan, Grannfejden, Kniven mot strupen, Du är vad du äter, Biggest loser m. fl.

3. Kändisprogram
Handling a) Kändisar bjuder på sig själva genom att vara med i diverse tävlingsprogram.
Exempel a) Let's dance, Stjärnor på is, Superstars, Mästarnas mästare*
Handling b) Kändisar som inte känner varandra, lever med varandra en tid och lär känna varandra, samtidigt som dessa talar om sina karriärer.
Exempel b) Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre, Sommarpratarna, Mästarnas mästare
* Mästarnas Mästare går in lite i båda dessa kategorier.
Det är är nog den mest populära genren just nu, eller vad tror ni?

4. Arbetsplatsprogram
Handling: Vardagen på en arbetsplats
Exempel: Färjan, Ullared, SOS (sätt in valfri ort), Böda Camping, Sjukhuset.
Kanal 5 är ju outstanding inom denna kategori

5. Kvinno-reality-program
Handling: Kvinnors vardag i en inte alls jantelagsmiljö
Exempel: Svenska Hollywoodfruar, Svenska New York-fruar, Skånefruar, Danska Hollywoodfruar, Norska Hollywoodfruar, Ladies på Östermalm
Det sista exemplet där kanske inte alls passar in, jag har inte sett det men jag tycker ändå att det verkar peka åt samma håll. Det här är också en kategori som kommit starkt det senaste året. Samma trend syns i USA med Real housewives of... (Sätt in valfri ort).

Jag förstår ju att man vill hänga med på trenderna som går och att tittarsiffror är det som styr men jag börjar tycka att det är lite ointressant när alla program är likadana och man vet precis vad som ska hända. Istället borde det satsas på en ordentligt bra dramaserie i Sverige. Det finns en osäkerhet inom TV som gör att man inte vågar testa nytt och flytta fram gränser. Jag kan förstå att Sverige är ett litet land, men om vi är så små hur kan det finns utrymme för så många program inom ovanstående genrer?

Ge mig mer Mad Men!

Vilken säsong det har varit! Säsong 4 av den ständigt omtalade och hypade serien Mad Men. För er som inte tagit er tid att titta på serien så handlar den om reklamare i New York på 50-talet, ja i alla fall när serien började. Nu efter 4 säsonger har det faktiskt blivit 1960-tal. Serien handlar till största delen om Don Draper som arbetar på en reklambyrå, han lever ett till ytan perfekt liv med fru och barn i förorten. Men det är något med den här Don...

Detta är såklart en fantastiskt välgjord och otroligt bra serie som står för kvalitet. En kvalitet i detaljer och som smyger sig på och inte hoppar på en med dunder och brak. Det kan vara lite långsamt ibland och det kan vara lite oviktigt men det visar sig såklart att ingenting är oviktigt. Med detaljerna menar jag inte bara de tidsenliga kläderna och omgivningarna utan också manéren. Den är värd all uppståndelse, det vill jag lova. Jag har inte heller varit mer övertygad än nu. Den här säsongen är helt klart den bästa och så sa jag efter den tredje säsongen också.

Vad jag verkligen har gillat den här säsongen är hur man märker av omvärlden, hur historien gör sig påmind. Så har det visserligen varit i tidigare säsonger också men på något sätt känns det som att karaktärerna blivit en del av omvärlden. Nu blir plötsligt Vietnamkriget väldigt nära och man kan verkligen känna av 60-talets vindar blåser i New York. Jag är glad att jag får uppleva det lilla genom att se det genom Mad Men. Serien har alltså varit bra på att ta in historiska händelser i handlingen men jag har alltid tyckt att det blivit lite påklistrat, men nu finns det en känsla genom det mesta som hänger ihop.

Serien har varit uppe för debatt på många kultursidor. Vare sig man talar om att tv-serier är kultur eller hur serien visar makt och könsroller, så finns det mycket att säga.

Jag har alltid, genom alla säsongerna känt en viss tillhörighet med Betty, Dons fru (OBS SPOILER ALERT! numer ex-fru). Hon är sällan lycklig och hon känns så kall, mot alla. Hon symboliserar verkligen den perfekta ytan, utan att ha något under. Hon är så ensam och det är en ensamhet som verkar obotlig. Många som ser serien tycker mest att hon är irriterande och inte fyller så mycket till funktion men där håller jag inte med. För mig är hon otroligt viktigt, inte bara för att hon visar synen som en kvinna har utan också alla känslor som hon faktiskt förmedlar. Besvikelse hela tiden och en frustration som inte kan ageras ut. Jag blir utmattad bara jag ser henne och jag ömmar så för henne. Hon är så beroende av sina män och hon måste ständigt sätta sig samtidigt som hon försöker vara en stark mamma som måste stå på sig. Jag tycker att January Jones som spelar Betty gör ett strålande jobb, det kanske inte verkar så komplicerat men något gör hon för att beröra mig i alla fall.

Sen här säsongen har varit fylld av nya insikter och upptäckter och utvecklanden av serien. Jag kan verkligen inte vänta länge på nästa säsong, även om det kommer dröja jag vet. Jag måste få veta mer, jag måste få veta hur det går.

Extras!

Härom veckan fastnade jag av en slump framför ett gammalt avsnitt av Extras. Det är en brittisk serie av och med Ricky Gervais och Stephen Merchant, som handlar om en snubbe och hans kompis som är statister i olika filmer men Ricky som spelar Andy hoppas på att få slå igenom som skådis en dag. I varje avsnitt är det kända personer som spelar sig själva, fast på lite knasiga sätt. Detta är såklart så bra som det låter. Kända människor som driver med sig själva, underbart! I väntan på Ricky Gervais nya serie om en dvärg så tänkte jag lista mina 3 favoritkändisar från Extras.

3. Sir Ian McKellan (berättar hur det går till när man skådespelar)


2.Daniel Radcliffe (precis så man tänker sig)


1. Kate Winslet (ohotad. Underbart att gå utanför förväntningarna man har på henne. Jag är också väldigt glad att hon nu har en Oscar, den förtjänade hon.)

vår svenska motsvarighet

I fredgas var det alltså dags för vår svenska motsvarighet till Emmy-galan, alltså Kristallen. En gala där svenska tvprogram ska hyllas och utses till de bästa. Nu ska jag också vara ärlig och säga att jag inte såg hela galan, som i år sändes på tv4, utan bara utvalda delar. Rent spontant känner jag att det inte gör så mycket, men å andra sidan så ska jag som er tv-guide ändå ha ett visst ansvar.

Hur som helst, jag kommer i inlägget konstatera en sak, det är skillnad på tvgala och tvgala. När den amerikanska galan är full av glamour, glitter, mode och kändisar så känns svenska kristallen ungefär lika spännande som att köpa toapapper på ICA (eller annan valfri affär). Tv-priset kristallen infördes för 5 år sedan och har sedan dess visats på de olika svenska kanalerna. Såhär 5 år senare kan vi ställa oss frågan varför? Vem är det som har intresse av den här galan (förutom jag). Är ens de berörda personerna intresserade? Hur tungt väger priset(obs ej i vikt)?

Det är knappt någon som intresserar sig för den här galan. Jag vet inte om det är det att det inte finns någon tradition av galor och så i Sverige. Att utse den bästa är ju inte direkt något som står med i jantelagen. Jag tycker personligen att svensk tv är sådär och tycker att man får skärpa sig lite och det skulle man kanske göra om det fanns lite mer status i tv. Men hur motiverad blir man när folk kommer typ direkt från jobbet i gamla paltor och inte bryr sig om något och inte ens blir glada för att de får ett pris? Skärpning tv-sverige! Skärpning gala-sverige!

Hur ska den här galan summeras då? Tja, pinsam, tunn och några glädjeämnen.

Jag har aldrig varit med om något så pinsamt som när "ladies night"-gänget kom upp på scenen och skulle dela ut pris. Det var plågsamt. Sluta med det, inga pinsamma presentatörer!

Jag blev glad när André Pops fick pris för bästa sportsnubbe( det var bara män nominerade), det var han värd. Det var också kul att det gick bra för solsidan, Inte så himla otippat dock. Det var överlag inte så svårt att tippa vinnare, konkurensen är inte så himla hård liksom.

Svensk tv är inte så bred och den här galan har inte så många priser så varför utesluta priser? Kom igen, istället för att se de där fjantarna från "ladies night" hade jag gärna hyllat skaparna bakom uppdrag granskning och "bjästafallet".

På ett sätt var det skönt att inte SVT vann allt som de verkligen alltid gör (tex förra året) men å andra sidan vet vi ju alla att de gör den bästa tvn.

Annat noterbart är att denn enda kategorin jag sett allt i var dokusåpagenren. Pinsamt.

emmygalan

Hej igen, nu ska jag försöka komma igång med den här bloggen igen. Finns det något bättre sätt att starta den nya säsongen på än att sammanfatta den förra med hjälp av Emmy-galan som sändes inatt och priserna som delades ut där. Självklart satt jag uppe hela natten och kollade.

Programledaren..? Ja det var alltså Jimmy Fallon och han skötte sig bra tycker jag. Förutom öppningsnumret så gör ju inte programledaren så mycket förutom att presentera presentatörerna. Jimmy Fallon bjöd ändå på ett sångnummer för några serier som gått i graven.

Öppningsnumret..? Det var bra det var kul men det var lite för givet. Självklart var det Glee-inspirerat. Det hade varit roligare om inte Jimmy Fallon i sitt eget program late night with Jimmy Fallon gjort exakt likadant. men det är alltid kul när folk bjuder på sig själva. Titta själva.


Bästa Presentatör...? Ricky Gervais utan tvekan. Han är rolig helt enkelt, på ett jävligt okonstlat sätt.

Vinnaren jag är gladast för..? Jim Parsons tog hem priset för bästa manliga huvudroll i komedi för sin Sheldon Cooper i The big Bang theory. Så jävla värd det.

Tråkigaste vinnarna..? The Daily show with Jon Stewart, man ba är det typ 8 år i rad eller? Sen vann ju Mad Men bästa dramaserie också, visst det är ju en fantastisk serie men det är ju så tråkigt när allt bara är likadant år efter år. Det finns andra bra serier också.

Mest väntade segraren, men absolut mest välförtjänad..? Jane Lynch från Glee. det var rent av skönt att hon vann.

Mest väntade segraren, men absolut mest välförtjänad 2..? The Pacific, okej jag hade inte sett motståndet men om Tompa och Steven ställer upp med en miniserie står det ju i kontraktet att de ska vinna.

Snyggaste tjejen..? Mindy Kaling. Synd att hon inte vann något, men hon hade fin klänning och var en riktig läckerbit.

Borde ha fått något..? Lost, för lång och trogen tjänst.

Borde ha fått något 2...? Dexter, vann visserligen gästskådis totalt välförtjänt och någon form av manus/regipris men ändå.

Gulliga killar..? Bryan Cranston och Aaron Paul från Breaking Bad som tog de två manliga skådispriserna i dramakategorin.

Svensk representation..? Åh Alexander Skarsgård som presenterade med de andra från True Blood, alex var helt klart mest avslappnad och frän.

Pinsammast varje år..? Delen som kallas In memorian, där man hyllar de som gått bort under året och applåderna ökar i styrka när det är någon som är känd och snabbt avtar när maninte vet vem det är. Kan man inte bara vara tyst?

Dags att tänka om..? Hela movies/miniserieskategorin kan väl vara en intern grej för HBO bara. Det är ju typ bara de som är nominerade och bara de som vinner, allt. Alla tacktal handlar om hur bra HBO är. Nu är inte jag den som är den. Jag älskar HBO så är det men det blir nästan lite fånigt. Kanske vill inte de andra kanalerna ens bidra med något i den kategorin.

Emmynomineringarna

Jag har alltså inte glömt, jag har bara inte haft tid men nu äntligen ska jag kommentera Emmy-nomineringarna.

Den 29 Augusti är det alltså dags för den festliga galan där bästa tv ska utses. yey!

2010 Emmy® Nominees

Outstanding Comedy Series
Nominees:

"Curb Your Enthusiasm" (2000)

"Glee" (2009)

"Modern Family" (2009)

"Nurse Jackie" (2009)

"The Office" (2005)

"30 Rock" (2006)

Här tror jag att det står mellan Curb, Glee eller Modern Family. Skulle inte bli förvånad om det blir Glee som tar hem det. Det absolut tråkigaste vore om det blev 30 Rock, då de alltid vinner typ.

Outstanding Drama Series
Nominees:

"Breaking Bad" (2008)

"Dexter" (2006)

"The Good Wife" (2009)

"Lost" (2004)

"Mad Men" (2007)

"True Blood" (2008)
Eftersom Breaking Bad är den bästa serien som går just nu hoppas man väl lite på den men Dexters fjärde säsong var så otroligt bra att de förtjänar den. Samtidigt är det kul att True Blood är nominerade och Lost för lång och trogen tjänst. En väldigt tuff "grupp" som är svår att bedöma, tråkigast här vore Mad Men av samma anledning som ovan, men det är ju en bra serie det med.

Outstanding Miniseries
Nominees:

"The Pacific" (2010)

"Return to Cranford" (2007)
Här tror jag på The Pacific, mest för att det är 50% chans och för att det är den enda jag sett och för att det är Steven och Tom som står bakom.

Outstanding Lead Actor in a Comedy Series
Nominees:

Alec Baldwin for "30 Rock" (2006)

Steve Carell for "The Office" (2005)

Larry David for "Curb Your Enthusiasm" (2000)

Matthew Morrison for "Glee" (2009)

Jim Parsons for "The Big Bang Theory" (2007)

Tony Shalhoub for "Monk" (2002)

Här skulle det kunna bli så att det är Steve eller Tony som får den för att de alltid blir nominerade men aldrig vinner. Men Larry David är en het kandidat. Men mitt hjärta slår nog hårdast för Jim Parsons. Tråkigast? Alec Baldwin.

Outstanding Lead Actor in a Drama Series
Nominees:

Kyle Chandler for "Friday Night Lights" (2006)

Bryan Cranston for "Breaking Bad" (2008)

Matthew Fox for "Lost" (2004)

Michael C. Hall for "Dexter" (2006)

Jon Hamm for "Mad Men" (2007)

Hugh Laurie for "House M.D." (2004)

Jag tycker att Michael C. Hall förtjänar den här. Bryan Cranston har ju redan vunnit så det är ok för mig.


Outstanding Lead Actress in a Comedy Series
Nominees:

Toni Collette for "United States of Tara" (2009)

Edie Falco for "Nurse Jackie" (2009)

Tina Fey for "30 Rock" (2006)

Julia Louis-Dreyfus for "The New Adventures of Old Christine" (2006)

Lea Michele for "Glee" (2009)

Amy Poehler for "Parks and Recreation" (2009)

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att Amy Poehler vinner! Håller alla tummar jag har. (Toni Collette vann förra året)

Outstanding Lead Actress in a Drama Series
Nominees:

Connie Britton for "Friday Night Lights" (2006)

Glenn Close for "Damages" (2007)

Mariska Hargitay for "Law & Order: Special Victims Unit" (1999)

January Jones for "Mad Men" (2007)

Julianna Margulies for "The Good Wife" (2009)

Kyra Sedgwick for "The Closer" (2005)

Här har jag så dålig koll, men jag får väl säga January Jones då, jag tycker att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet för sin roll i Mad Men, men jag tror att det är Julianna Margulies dom tar hem det här.

Outstanding Supporting Actor in a Comedy Series
Nominees:

Ty Burrell for "Modern Family" (2009)

Chris Colfer for "Glee" (2009)

Jon Cryer for "Two and a Half Men" (2003)

Jesse Tyler Ferguson for "Modern Family" (2009)

Neil Patrick Harris for "How I Met Your Mother" (2005)

Eric Stonestreet for "Modern Family" (2009)

Modern Family har många nomineringar, så det är ju en större chans att det blir någon av dom. Jag hoppas på Ty tror jag.

Outstanding Supporting Actor in a Drama Series
Nominees:

Andre Braugher for "Men of a Certain Age" (2009)

Michael Emerson for "Lost" (2004)

Terry O'Quinn for "Lost" (2004)

Aaron Paul for "Breaking Bad" (2008)

Martin Short for "Damages" (2007)

John Slattery for "Mad Men" (2007)

Aaron Paul är ju helt underbar och fantastisk, men det är möjligt att jag hoppas lite på Terry O'Quinn också.


Outstanding Supporting Actress in a Comedy Series
Nominees:

Julie Bowen for "Modern Family" (2009)

Jane Krakowski for "30 Rock" (2006)

Jane Lynch for "Glee" (2009)

Holland Taylor for "Two and a Half Men" (2003)

Sofía Vergara for "Modern Family" (2009)

Kristen Wiig for "Saturday Night Live" (1975)

Jane Lynch! Jag både tror och hoppas, hon är min favorit inom TV just nu.

Outstanding Supporting Actress in a Drama Series
Nominees:

Christine Baranski for "The Good Wife" (2009)

Rose Byrne for "Damages" (2007)

Sharon Gless for "Burn Notice" (2007)

Christina Hendricks for "Mad Men" (2007)

Elisabeth Moss for "Mad Men" (2007)

Archie Panjabi for "The Good Wife" (2009)

Har extremt dålig koll här också, får ta någon ur Mad men igen eftersom det är det enda jag sett. Tror nog mer på Christina Hendricks i så fall.


Outstanding Variety, Music Or Comedy Series
Nominees:

"The Colbert Report" (2005)

"The Daily Show with Jon Stewart" (1996)

"Real Time with Bill Maher" (2003)

"Saturday Night Live" (1975)

"The Tonight Show with Conan O'Brien" (2009)

Hoppas på Conan såklart, och jag blir nog inte helt förvånad om de vinner som plåster på såren. Fast det blir säkert Jon Stewart igen.

Outstanding Reality Competition Program
Nominees:

"The Amazing Race" (2001)

"American Idol" (2002)

"Dancing with the Stars" (2005/I)

"Project Runway" (2005)

"Top Chef" (2006)

Project Runway är ju utan tvekan bäst.

Outstanding Host For A Reality Or Reality - Competition Program
Nominees:

Tom Bergeron for "Dancing with the Stars" (2005/I)

Phil Keoghan for "The Amazing Race" (2001)

Heidi Klum for "Project Runway" (2005)

Jeff Probst for "Survivor" (2000)

Ryan Seacrest for "American Idol" (2002)
Får väl säga Heidi då.

Överlag så är det rätt tråkiga nomineringar, samma som varje år och ingen vågar ta in något nytt. Jag saknar Community, fler nomineringar till Parks och True Blood. Positivt är dock att Mindy Kaling, min favorit är nominerad till något Writing-pris som jag hoppas hon tar hem. John Lithgow är ockås nominerad för sin gästroll i Dexter som jag tror och hoppas att han tar hem. Men den som lever får se. Jag återkommer med vinnare.

waiting sucks

Det är sommar, det är varmt och äntligen har True Blood börjat igen. Det är den tredje säsongen och jag tror att det är tre avsnitt som har sänts.

För er som möjligtvis kan ha missat så handlar True Blood om vampyrer i Louisiana. Eller snarare den tankeläsande servitrisen Sookie som är ihop med vampyren Bill. Detta kan ske eftersom vampyrerna kan leva tillsammans med människor då det har framställts syntetiskt blod. I tredje säsongen har det också utlovats att vi ska få se varulvar som är på modet just nu. Serien visas på HBO så ingen censur här inte!

I slutet av andra säsongen var det otroligt spännande(vill inte säga för mycket ifall någon ska se) men som tur är började det precis där det slutade, vilket det alltid gör det går liksom ingen tid mellan avsnitten.

Den tredje säsongen har börjat bra tycker jag, jag tror på det här. Jag menar vi har redan fått se Alexander Skarsgård, eller Eric Northman som han heter, både naken och i SS-uniform. Jag gillar nog det senare mer om jag får säga det själv. Annars är det ju mycket naket i True Blood, men jag har slutat tänka på det.

Den här säsongen är också väldigt rolig, något som man också kan läsa om på Weird Science. En annan rolig sida hittar man här som summerar varje avsnitt med för-och nackdelar. Här är en länk till det senaste avsnittet.

Vad gäller karaktärerna så känner jag att mina sympatier har flyttats en aning. Sookie känns faktiskt ganska jobbig och platt för tillfället. Däreomt tycker jag att Bill har blivit lite mer intressant främst efter förra avsnittet (man bara herregud vad händer?!?!) Eric Northman har alltid varit min favorit och förblir det. Tara och Sam, nej tack. Däremot Jessica, jag hade nog lite svårt för henne ibörjan av förra säsongen men nu är hon kul alltså! Och den nya killen Mott känns väldigt spännande. Man gillar ju alltid Hoyt, snälla killen liksom. Jason och Lafayette är som alltid bra och roliga. Andy Bellefleur har växt till den här säsongen också. Arlene och Terry är också bra. Man kan helt enkelt säga att Sookie, Tara och Sam är tråkiga. Dessutom har jag jävligt svårt för Lorena.

Så här på sommaren är det ju inte så många serier som sänds så detta är det enda att se fram emot, och sen är det ju så att True Blood alltid varit en favorit för mig. Det verkar också som att det förblir så även efter den här säsongen.

Vi avslutar med ett litet klipp från förra avsnittet.

Oh no!

Det verkar vara konfirmerat att Steve Carell lämnar The Office efter nästa säsong (7). Detta är såklart otroligt sorgligt för mig som ett nästan fanatiskt fan (eh kan man säga så?) av serien. Serien kommer ju aldrig bli den samma igen, visst det kan vara bra med en förändring som skapar nya möjligheter men det känns som att det är början på slutet. Det kommer inte hålla och faktiskt, 7 säsonger är bra jobbat. Hoppas inte att det blir ett plågsamt utdraget slut på den serien, den förtjänar att sluta på topp.

Och det är nog så att många börjar känna sig klara med The Office. Bara det inte dröjer innan jag ser t ex Mindy Kaling igen.

Breaking very good

Det var längesedan jag blev så blown away av en serie som jag nu har blivit. Jag tog mig i kragen och tittade på serien som jag hade förstått att man inte kunde missa. Serien jag pratar om är Breaking bad.

Serien handlar om Walt, medelålders man som arbetar som kemilärare på High school, trots att han är överkvalificerad för jobbet. Han lever med sin fru och en son och har ett barn till på väg. En dag får han dåliga nyheter, han har långt gången lungcancer. Han träffar på en gammal elev till honom och de två börjar tillsammans tillverka meth. På detta sätt kan Walt skaffa sig lite extra kosing till sin familj. Walt har också en svåger som arbetar inom DEA (narkotikapolisen).

Det är ungefär vad man behöver veta.

Alltså, den här serien har allt. Den är så otroligt snyggt gjord på alla plan. Handlingen är ju absurd och lite komisk men samtidigt otroligt seriös. Allt är perfektion ut i varenda liten detalj. Det är en fröjd att se såna här serier som verkligen har gjort en ansträngning och utmanar tittaren lite. Den är smartoch underhållande. Det är inte varje dag man får det.Detta är inte ens HBO, hoppet lever om underbar TV på fler kanaler. Om Breaking bad hade varit en kille hade jag definitivt varit kär i den killen.

Jag har ett avsnitt kvar att se, efter det blir det nog mer kärlek.

favoriter

Bästa tecknade tvserie?: Family Guy
Favorittvserie?: Just nu är det Breaking Bad, annars Six feet Under
Favorittvmat?: frukt
Snyggaste tvserieintrot?: Det är en hård kamp mellan True Blood, Carnivale och Six feet under. Jag tror att True Blood vinner den kampen.
Betalar du tv-licensen?: Självklart
Bästa barnprogram?: Jag gillade Trasdockorna och annat tecknat tror jag.
Favoritkomediserie? : The Office (alla NBC's torsdagsserier är inräknade där alltså Parks and Recreation, Community och 30 Rock) och Party Down har blivit en favorit. Måste också säga The big bang Theory
Favoritkriminalserie?: Criminal Minds
Bästa seriedagen?: Måndagar och fredagar

Party Down

Åh, jag måste bara lite snabbt och kort tipsa om en fantastiskt rolig serie. PARTY DOWN.

Innan jag började kolla på den så förstod jag att den var bra eller så för att den har varit hypad och hyllad.

Serien kretsar kring ett cateringföretag typ, där jobbar mest skådisar som inte får jobb och som måste försörja sig på något sätt. Varje avsnitt är ett event. Om ni vill kan ni läsa lite mer om det här.

Serien är nu på sin andra säsong och det blir bara bättre och bättre för varje minut. Lite tråkigt dock att Jane Lynch inte längre är med, för hon är fantastisk. Men henne kan vi ju njuta av i andra sammanhang istället. De andra skådisarna är ju också svinbra, gillar verkligen Adam Scott som vi sett lite av i Parks and recreation. Och hon som var med i första säsongen av True Blood är också bra. Ok, alla är bra. Här kommer också en lite senare text om Party Down.

Jag orkar inte skriva så mycket just nu, det blir mer en annan gång. Kolla på Party Down hur som helst, det är kul.

en liten lista

Nu håller alla serier på att ta slut och det är tråkigt, men det är kanske dags att sammanfatta hösten och vårens tv.
På Entertainment Weekly hittade jag det här. Jaag ska göra ett försök att fylla i, jag fattar inte alla frågor riktigt men jag terrar, och såklart, varning för spoilers.


Best Death: Konstig fråga och jävligt svårt, Jack i Lost kanske
Most Welcome Exit for an Unloved Character: det kanske skulle funka att säga Jack igen eftersom jag inte gillade honom, men det känns taskigt. Men jag kan inte komma på så många dumma som har dött.
Best Overall Ending to an Otherwise Crappy Season: Grey's Anatomy och Nip/Tuck, alltså mer det faktum att det tog slut än att det fanns något som var bra, aldrig mer N/T tack gode gud.
Best Romantic Cliffhanger: Jeff i Community ? Sheldon Cooper?
Best Non-Romantic Cliffhanger: Jag är ju lite nyfiken på vad som kommer hända med Bill i True Blood
Best Kiss: Om man kan få säga att en hel romantisk utveckling kan förklaras i en kyss så säger jag Chuck och Sarah.
Best Fight (Verbal or Physical): Jag gillar ju det ständiga tjafset mellan Sue och Will i Glee, men det finns många bra bråk.
Top Tissue Moment (Single tear or sobfest): Lost och lite The Pacific
Most Clever Single Twist: Dexter -slutet om man kan säga att det var en twist
Funniest Half Hour: Paintball-avsnittet i Community var kul.
Spookiest Image: Jag tyckte att de första avsnitten av FlashForward var lite läbbiga
Most Rewound Moment: Alltså jag måste kanske säga Pam & JIms Bröllop ändå även om det inte var det bästa jag sett i år. Ett stort år för dessa två.
SPECIAL AWARD: Biggest Regret That I Didn’t See It, I Just Read About It Breaking Bad

Detta var mycket svårt, minns inte alla serier liksom. Påminn mig gärna med kommentarer och säg vad ni tycker.

Mitt så kallade liv

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om avslutade serier, gamla serier och klassiska serier. Jag kan ju inte bara skriva om det som går nu. Det finns serier som är värda att uppmärksammas så att vi inte glömmer dom. De kommer ligga under etiketten "Guldkorn".

Det första guldkornet är en ungdomsserie. Inte vilken ungdomsserie som helst utan världens bästa, nej det är inte O.C, det är inte Beverly Hills och det är inte Gossip Girl. Det är en serie som gick på 90-talet och har visats i Sverige några gånger (tror jag). Serien heter My so-called life eller Mitt så kallade liv på svenska.

Den handlar om en tjej, Angela Chase som går i high school med tillhörande problem. Ja det kanske inte låter varken roligt eller unikt men det är inte det som är poängen. Poängen är att det är så realistiskt, man kan känna igen varje känsla. Det är riktiga problem som tonåringar har och som man själv har haft. Som i backspegeln inte är en big deal men som var det viktigaste i livet när det begav sig. Det handlar inte om lillgamla ungdomar som går runt i svindyra designerkläder och försöker lägga sig i de vuxna människornas liv, ungdomarna har inte egna hotell eller är kändisar. De är helt vanliga. Deras problem kretsar kring att vara olyckligt kär, jobbiga föräldrar och komplicerade kompisrelationer. Sen handlar det om lite mer allvarlig problem också men det tycker inte jag är det viktiga.



Vi träffar Angela (Claire Danes)när hon är ganska trött på sitt liv och undrar vem hon är. Hon har en bästis Sharon, de har varit bästisar länge. När Angela färgar håret och skaffar nya kompisar umgås de inte längre. Angelas nya kompisar heter Rayanne och Rickie och är fett alternativa om man jämför men resten av skolan. Angela är kär i Jordan Catalano (Jared Leto) som spelar i band och mest är snygg och inte så smart. Angela har också en granne, Brian, som är lite töntig men som gillar henne väldigt mycket.



Om man gillar att minnas sina tonår och samtidigt uppskattar en stor dos av 90-talet så är detta serien för dig. Jag rekomenderar den varmt.

Några sista tankar

Jag har funderat och funderat, dels på avslutningen, och dels på hur jag ska skriva det här inlägget.
Så jag tror att det blir just det, funderingar och lite känslor som poppat upp efter det sista Lost-avsnittet. Ska föröska att inte avslöja något...

Jag kan känna att jag ändå är lite tacksam för att jag inte började kolla på Lost när det började sändas, då hade det här avskedet varit mycket mycket värre. För nu, tänker jag på dom, alltså karaktärerna, varje dag och känner att jag saknar dom.

Det här med karaktärerna i Lost, det är ganska centralt, om man anser att de är viktigast så blir man inte besviken.

(Liten spoilervarning)Jag har läst vad mänga tyckte om det sista avsnittet och folk är oeniga. Jag är också det. Jag kan hålla med allihopa. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker. Men kraven var lite väl höga tror jag, men det är inte enbart vi tittares fel. I sex säsonger byggdes det upp en större och större förhoppning om att få svaret på gåtan, typ som "vad är meningen med livet?". Och jag tror faktiskt att det är olika för alla av oss så det är kanske så man får se på Lost, som livet. Man fattar inte allt som händer och det kanske inte är en mening med allt. När jag tänker på det så så blir hela serien och sista avsnittet bra men när jag tänker på allt jag ville veta mer blir jag besviken. Jag längtar efter att få se allt igen, men det får bli om ett tag tror jag.

Jag uppskattar ändå att folk är så oeniga om serien och slutet, det spelar ingen roll om man är creddig journalist eller en amatör, jag kan tycka att Lost står på sina egna ben utan att behöva backup från varken publik eller kritiker. Men det är väl det, som det har pratats så mycket om, att Lost är en unik serie, det är TV-historia. Jag gillar också allt runt omkring, alla som engagerat sig och tänkt till efter varje avsnitt. Finns det något likande kring någon annan serie? Hur som helst kan vi väl i alla fall vara eniga om att det har skänt många minuter av spänning och en vilja att titta vidare för att se vad som händer och det tycker jag är en viktig grundsten i en serie.

Jag vill bara avsluta med att säga att jag saknar dom så jävla jävla mycket alla personerna, jag saknar ön också. För er som inte vill veta något mer. sluta läs nu för jag ska lista några saker jag gillade.

STOPP!!

- Jag gillade att Kate blev lite tuff igen i sista avsnittet. Hon har varit fruktansvärd den här säsongen. Men det var väl för att hon äntligen valde.
- Jag gillade att Hurley fick bli beskyddare eftersom han har varit så fin mot alla hela tiden och som jag läste någonstans att han slutade vara comic relief och blev en vettig karaktär.
- Jag gillade att Sawyer fick lämna ön äntligen.
- Jag gillade alla återföreningar, det var nog de som fick mig att gråta.

Bara så att ni vet

Mina ögon är fortfarande svullna. Det är nog en kombination av att jag är trött och den lilla gråtfest som jag hade äran att närvara vid igår.

Jag orkar inte skriva om Lost just nu, det får bli vid ett senare tillfälle. Jag har lite att fundera på. Jag ska skriva om Lost, det måste jag.

Men det är som det är. Varje gång en serie tar slut dör jag lite inombords. En bit av mig försvinner och kommer aldrig mer åter.

Om man inte orkar sörja kan man ju alltid tänka på att det inte är så lång tid kvar tills True Blood drar igen igen.

Några timmar kvar...

Det finns människor därute som vet hur Lost slutade. Jag är inte en av dom. Inte än. Jag har en miljon saker att göra idag så jag måste vänta många timmar till innan jag får se det. Det är ganska frustrerande måste jag säga. Jag är så himla nervös. Jag vaknade av att jag hade Redemption song på hjärnan, jag ser det absolut som ett tecken på något. På vad vet jag inte. Jag tänkte på Sawyer och Juliet och lite på Kate och Jack.

Jag tror inte att jag kommer att kunna koncenrera mig på något förän jag får se. Kommer inte bli lugn, oron bara mal.

Jag vågar inte gå in på några sidor på Internet, det finns ju risk för spoilers. Åh jag sitter här i mitt fängelse och vet inte hur jag ska komma ut (fängelset är mentalt och på Internet). Samtidigt vill jag ju inte att det ska ta slut. Men allt har ett slut.

Mer svensk historia

Okej, nu har jag ännu en gång kollat på ett avsnitt av Sveriges historia. Denna veckan handlade det om medeltiden. Ni vet medeltiden, som ingen i det här landet har en aning om vad det är för något.

Redan efter två minuter hade de betat av alla medeltidsklyschor, ”oh jag vet inget om medeltiden” ”den mörka medeltiden- så fel!” ”Arn”. Återigen skulle det spelas på att svenskar inte kan något om historia.

Alltså seriöst, blir man inte provocerad? Okej, jag tar inte åt mig, men så jävla idiotiskt att fördumma sina tittare på det där sättet. Och kom igen, det finns ju ingen epok i Sveriges historia utom möjligtvis 1700-talet som är så hypad som medeltiden. Alla älskar ju medeltiden, ska hålla på och klä ut sig och äta mat ur träskålar och göra brynjor och hålla på. Och särskilt mörk bild tycker jag inte idag att vi har av medeltiden, det där är en gammal grej som alla medeltids-lovers därute får släppa. Alltså seriöst, jag har ju läst lite olika former av historia och varje gång och då menar jag VARJE GÅNG det är en föreläsning om medeltiden så är det den där inledningen om att man inte får kalla den för den ”mörka medeltiden”.

Jag hoppades på lite mer Östergötland i avsnittet då det skulle handla om Birger jarl – Sveriges grundare. Men det var bara Varnhem och Stockholm. Man ba’ kul- not. Jag är ändå stolt som östgöte såklart. Men det här med Stockholm alltså, det gillar jag inte. Jag har bara sett ett avsnitt innan och då var det istiden eller vad fan det var för oviktigt men då fick de det också till att handla om Stockholm. Okej, det är lite mer befogat nu men kom igen, jag skiter fullständigt i att Martin Timell tycker att det är världens finaste stad. Kan de inte döpa programmet till Stockholms historia? Vårt Stockholmscentrerade land, iaf de som bor där, borde lära sig lite om världen utanför.

På tal om Martin Timell, hur kan han leva med sig själv? Han framstår ju som den mest korkade i hela världen. Går runt och säger manusskrivna ledande frågor till Dick. Han fyller verkligen ingen funktion. Alltså det gör ingen. Bra med en programledare, en expert och en speaker samt otroligt fjantiga iscensättningar.

När de började prata om att medeltidsfolket gillade färg och att det inte bara var grått vill jag bara stänga av!

Reklamen var mer intressant. Förutom Rusta-reklamen med norrmannen, den fattar jag inte alls. Så jävla meningslös. Inte heller den när det är en tjej som dricker kaffe och kollar på datan i köket. Fattar aldrig vad det är reklam för.

Är det bara jag som har sett Sveriges historia? Vad tycker ni? Skäms ni också?

P.S Jag gillar annars när kungen säger ”Leve Fosterlandet, Leve det”, just det där sista ”leve det” haha. D.S

Gråtfest

Har precis kollat klart på sista avsnittet av The Pacific. Jag tyckte det var rörande. Återigen fångades det oerhört komplexa och komplicerade krigsverkligheten.

Det sista avsnittet utspelade sig efter kriget och huvudpersonerna skulle återvända till sina gamla liv. Det kan bli ganska tungt.

Det jag tycker att de verkligen har lyckats med när det gäller The Pacific är som jag nämnde ovan just det komplicerade krigssituationen, på alla plan. Man har fått följa med de unga pojkarna som ville slåss för sitt land i en väldigt speciell tid. För att sedan se deras rädsla i deras första krigssituationer. Något som övergår i apati och cynism. Därefter återvända hem och dels leva ett normalt liv och samtidigt bli sedda som hjältar, när det är det sista de känner sig som.

Hur klyschigt det än låter så blir jag berörd varje gång. Det var ju ungefär samma sak i Band of Brothers. Den här gången tycker jag ändå att de fångade kriget mer än soldaterna, vad kriget gör.

Det var mycket känslor i det här sista avsnittet och jag grät lite då och då, mest stillsamt. På slutet var det ungefär sammaavslut som i Band of Brothers och ni som har sett det vet ju att det är lite fånigt men otroligt känslosamt. Som jag har berättat så kunde jag inte sluta gråta när detta kom emot mig första gången.(Jag gråter alltid när jag ser sista avsnittet av Band of Brothers, trots att jag sett det fler gånger än jag själv vet.) Jag har blivit några år äldre sedan dess och har inte fått samma relation till karaktärerna men lik förbannat så lyckas de igen. Det är som att trycka på en knapp, och hulket börjar och mascaran rinner. Jag blir så rörd av livshistorierna och och det faktum att det är riktiga personer. Att de spelar pompös musik som skriker heroism gör det bara värre. Det var otroligt känslosamt och jag grät väldigt mycket men nu har jag lugnat ner mig vilket är ett framsteg.

För övrigt så gillar jag att castar så bra, det skulle kunnat vara jag som hade castat. Det finns ju inga som castar så många bra gingers som skaparna till dessa två andra världskriget-serier. I Band of Brothers hade vi till och med två, Damian Lewis och Scott Grimes (som det går bra för nu, är med i Robin Hood såg jag). Denna gång hittade de Joseph Mazzello, som spelar Eugene Sledge. Han kommer bli något stort tror jag, även om han faktiskt redan varit med i något så stort som Jurassic Park (lilla killen). Han var bäst i serien tycker jag, inte bara för att han hade rött hår alltså. Men det finns ju en chans att det går bra om man är tjenis med Steven S som han uppenbarligen är.

Det här är den första gråtfesten. Jag gissar att det kommer en till om ca en vecka då sista Lost har visats. Ska ladda upp med näsdukar.

Vad är hemligheten?

Wisteria Lane. Denna fridfulla, idylliska men också lite läskiga gata. I sex säsonger har vi fått följa Bree, Susan, Lynette och Gabi i Desperate Housewives. Det har varit sex trevliga säsonger, eller hur? För er som på något sätt missat det så handlar Desperate Housewives om några grannar på en gata, där livet kretsar kring några som då, vid seriens start, var hemmafruar. Det händer både det ena och det andra i grannskapet som både livar upp och dödar stämningen.

Varje vecka, varje avsnitt så blir jag underhållen. Desperate Housewives lämnar en aldrig besviken. Trots att det är ungefär samma sak varje säsong och karaktärerna är rätt så förutsägbara så blir det ändå aldrig tråkigt. Till skillnad från andra serier där man kämpar sig igenom avsnitt och säsonger även om skaparna med hjälp av olika metoder försöker hålla liv i något som redan är dött. Jag vet inte vad det är, men Desperate Housewives har ett vinnande koncept.

Det kan ha att göra med det faktum att karaktärer och omgivning är karikatyrlika, något som ger en distans till historien. Detta bidrar till många skratt men också att man faktiskt förstår att det inte är så overkligt som man först vill tro. Distansen behövs.

Karaktärerna, då främst huvudpersonerna är extrema. De har olika personligter som skiljer sig från varandra så att vi som tittare ska kunna hålla i sär dom och för att deras möte med varandra blir mer underhållande. Självklart gillar jag att det handlar om kvinnor. Även om det är extrema personligheter så är får man ändå se olika typer av kvinnor som också har olika sidor.

Ändå kan jag tycka att det är fascinerande att de kan hålla samma nivå år efter år. Varför tröttnar jag inte? Någon annan som har något smart att tillägga om "Despans" framgångsrecept?

Tara och de andra

United States of Tara handlar om en kvinna, Tara, som lever med sin man och sina två tonårsbarn. Hon har en personlighetsstörning, jag vet inte riktigt vad den kallas på svenska men det går i stort sätt ut på att hon har flera olika personligheter. Hon kan ena stunden gå från att vara sig själv Tara, till att bli Buck, en snubbe som dricker öl och är (tydligen) vietnam-veteran. Nästa stund kan hon vara Alice, en ordentlig femtiotals-hemmafru eller så är hon T, en vild tonåring. Det finns också några andra personligheter som hon kan vara, Gimme någon form av primitiv varelse och i säsong 2 får man även möta Shoshanna, Taras terapeut.
Som man kanske förstår är det lagom knasigt och roligt. Att försöka leva ett ”normalt” familjeliv med alla dessa personligheter bidrar till en hel del trubbel. Hennes familj är ju medveten om detta och känner personligheterna men när de är del av livet utanför huset blir det ofta problem.

Tara spelas av Toni Colette som också fick en Emmy för sin gestaltning. Självklart värd den! Hon är en mycket bra skådis måste jag säga. I övrigt har jag inget att klaga på vad gäller rollbestättningen. Hennes man spelas av Aidan… eller jag menar John Corbett, känd från Sex and the city och Mitt stora feta grekiska bröllop eller vad det heter. Han är också svinbra men bästa av alla är de som spelar barnen. Brie Larson spelar dottern Kate och Keir Gilchrist spelar sonen Marshall. Kate och Marshall är förövrigt riktigt bra karaktärer som verkligen är trovärdiga. De är verkligen som riktiga personer och känns inte skrivna och forcerade. Hur mycket plats än Tara och hennes personligheter tar så får hennes barn priset från mig i alla fall. Taras syster, Charmaine, spelad av Rosemarie DeWitt hänger också väldigt mycket med familjen.

För tillfället går andra säsongen i USA. Första säsongen gick på Kanal 9 här i Sverige i höstas. Personligen tyckte jag mycket om första säsongen men andra säsongen är ännu bättre! Det är lite mer skruvat och man kommer lite närmre alla karaktärer på ett naturligt sätt.
Serien är förövrigt gjord av Diablo Cody som skrev Juno. Steven Spielberg har också ett finger med i spelet.

Det här är en av de bättre serierna som visas för tillfället, den känns väldigt komplett. Castingen har jag redan pratat om. Dialogen är sjukt bra, manuset är toppen och storyn fattar ni ju själva att det håller. När karaktärer är välgjorda och vilar på ett bra manus behövs inte så himla mycket annat runt omkring för att det ska bli en succé. Dessutom är avsnitten en halvtimme vilket också gynnar den lata tv-tittaren.

Veckans...

(I dagens inlägg försöker jag täcka lite om mycket)

Veckans...

...Sjukaste: 30 Rock, alltså veckans avsnitt tog priset av att handla om sjuka saker. OBS SPOILER Jag menar Jack ärver en Påfågel, Jenna blir ihop med en transvestit som är en imitatiör av henne själv och Pete försöker få folk att kalla honom "Dallas". Herregud alltså!

...LOL: Sveriges historia, TV4s storsatsningen om vår historia. Herregud jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Första programmet som handlade om de första människorna i Sverige var riktigt märkligt. Jag hade iofs inga förhoppningar men ändå. Martin Timell i väldigt konstiga kläder som ska försöka göra historia lite kul sådär. Jag tyckte att det var obehagligt pinsamt med alla iscensatta historiska skeenden. Jag tyckte att det var lite lågstadieinformation (och det säger jag inte bara för att jag råkat läsa en del historia i mitt liv) och jag kan bara tänka mig hur många lata lärare i det här landet som kommer använda sig av de här i undervisningen. Som knark på laxen var ju Dick Harrison också med som "kunskapsbank". Det blir lite övertydligt när man verkligen vill få svenska folket att bli mer intresserade av historia. Men det måste också tilläggas att jag fick vatten på min kvarn i och med att jag brukar säga att Östergötland är civilisationens vagga. Det var här det hände vet ni, neolitiska revolutionen. Så jävla viktigt. Gött att ha en källa på det nu också. Nästa vecka ska vi prata om källkritik, som Anders & Måns skulle sagt.

...Miss: När jag under ett avsnitt av Vem vet mest i veckan sa att Pennsylvania tillhörde New England. Jag har haft som projekt den senaste tiden att lära mig alla USAs stater och nyligen lärde jag mig också New England. Pinsamt.

...Mitt-liv-hade-ingen-mening: Det var inget nytt Lost i veckan. Så fruktansvärt tråkigt. Jag var inte ensam om att tycka att det var jobbigt. Jag läste på, Televisionary (tror jag) att det var såhär livet skulle bli sen när Lost slutade. Usch hemska tanke, vill inte att det ska ske.

...härligaste: Chuck, som var tillbaka efter en liten tids uppehåll.

...Genidrag: Schulman Show, på Aftonbladet, har skaffat ny panelmedlem, ingen mindre än Hanna Hellquist. Jag uppskattar hela henne så nu är det verkligen en till anledning att kolla på det. Jag gillar Schulman Show, det är inte så överproducerat (om man kan säga så) och det där lite amatörsmässiga är så skönt. Det blir kul och personligt.

...Förvånande bra skådis: Josh Zuckerman, i Desperate Housewives. Jag blev faktiskt berörd av honom. Han skötte det snyggt.

Med skämskudden i högsta beredskap

Jag har funderat lite över om jag ska skriva det här inlägget eller inte. Jag menar, man behöver ju inte titta på sådant man inte tycker är bra. Det är högst frivilligt att över huvud taget titta på TV. Men samtidigt vill jag skriva om det mesta som går på TV, inte bara serier från USA. Igår,fredag, var jag hemma och zappade mellan kanalerna. Jag tittade nog sammanlagt en kvart på fredagsunderhållningen som erbjöds, och det räckte.

Jag har känt en sorg, en tomhet, sen På Spåret slutade för säsongen. Under tiden det gick så kunde jag förstå Fredagsmysets innebörd. Jag kunde längta till helgen och tacosen och ett(läs 7) glas rött. Det var nästan så jag kunde gilla den där låten om fredagsmys som ett chipföretag så smart använde i sin reklam. Okej, ni fattar att jag överdriver men det jag vill få fram är att På Spåret är bra tv-underhållning. Enligt mig. Men jag tillhör väl å andra sidan målgruppen, speciellt nu med den nya touchen som det har fått.

På fredagarna går nu istället Så ska det låta på SVT. Programmet som nästan blivit klassiskt, det har ju ändå sänts i en herrans massa år. Jag har väl kanske inte så mycket emot själva programmet i sig, idén är ju lite kul och så. Men börjar det inte blir lite tjatigt nu? Jag menar igår så var Magnus Bäcklund och Linda Bengtzing i ena laget. Man ba' okej, nytänkande! De måste ju ha varit med varenda säsong sen de blev kända. Jag kände mest att de var så tråkiga och platta och bytte kanal när det var deras tur. Okej, nu vill jag inte gå på allt för hårt här. I andra laget var det nämligen två debutanter, Rigo & Pauline. Det var ganska så befriande att se några som faktiskt kan musik, som är duktiga på det de gör och sjöng lite andra sånger än de som ALLTID sjungs i det där programmet. Men det finns en sak jag absolut inte klarar av med det där programmet och det är när artisterna ska ställa sig upp och sjunga och hålla på och showa och dansa. Då skäms jag ihjäl. Jag vill bara sjunka genom jorden. Jag skäms för deras skull, för att de är pinsamma. Men jag antar att det är meningen att de ska bjuda på sig själva.

Samma tid på TV4 går för närvarande Talang 2010. Jag har typ aldrig sett det programmet, bara någon gång under de år det har visats. Jag gissar att det är det här som är mest populärt under Fredagsmyset hos Sveriges alla barnfamiljer. Jag kan förstå att folk tycker att det är kul med andra folk som gör lite crazy saker. Fast jag tycker inte det. Alltså, om Så ska det låta behöver en skämskudde nära till hands så är det inte i närheten av vad som behövs här. Det behövs ett skämsfort av kuddar. Jag skäms för allt. Det var inte en sekund av det jag såg som var givande eller underhållande. Jag menar, juryn, vad är det lamt gäng? Och jag klarar inte av att se barn som uppträder och är sådär lite lillgamla och jobbiga. Det är som när man hade "småstjärnorna" i skolan, fast värre. Jag gissar att det här är något som leks runt om i Sverige på fritids osv. Och alla vuxna människor som ställer upp, vad fan? Som hon som sjöng "Gabriellas Sång" så fruktansvärt pinsamt. Okej, hon kunde väl sjunga, men hej vilket orginellt låtval och det hela kändes lite för mycket bara. Det enda som var positivt var att Charlotte Perrelli inte såg ut som en transvestit utan hade lite klass och klädde sig passande för sin ålder. Jag kan känna att folk får göra vad de vill, ställa upp på sånt här, men inte i TV. Ja ja ja, jag vet det är den absolut största trenden nu att "vanliga människor" gör saker i TV. Det är "vanliga människor" i varenda program. Och jag är medveten om att den här typen av program är otroligt populära just därför, inte bara här utan i hela världen.

Jag är lite trött på det här med "vanliga människor" i TV, så trött att jag funderar på att dissa Idol i år. Förra året var det ju ändå skit. Och året innan det var det enda roliga inslaget Johan Palm.

Som tur var fanns det en räddning under gårdagskvällen. Kl 21 började nämligen The Big Bang Theory på kanal 5 och efter det var det Modern Family på TV4.

Men bara så att ni vet, jag kommer inte titta mer på TV på fredagar. Det blir bäst så, för alla.

Jag vill också vara med i Glee Club

I höstas när Glee började sändas var det en av höstens mest hypade serier tyckte jag själv. Jag följde det varje vecka men fastnade aldrig riktigt för det och tyckte att det var mycket väsen för ingenting. När det började nu igen efter ett långt uppehåll förstår jag inte alls varför jag tyckte som jag tyckte. Nu är jag beredd att hålla med alla som hyllat serien. Varför har jag ändrat mig så plötsligt? Jag har ingen aning.

Glee handlar om en körgrupp på en High School i USA. Att vara med i en kör är lika med att vara en tönt. Körledaren, en lärare på skolan har bestämt sig för att ta tag i det här och se till att eleverna når framgång och får en högre status. Det går sådär. Med i gruppen är liksom de mest utstötta på hela skolan. Till slut kommer några fotbollsspelare och Cheerleaders med. Läraren som är körledare, Mr Shuester, har en ärkefiende. Det är Cheerleader-coachen Sue Sylvester som gör allt för att förgöra gruppen. Det bör också tilläggas att varje avsnitt innehåller diverse sång- och dansnummer och serien är som en musikal.

Jag kan inte förstå varför jag inte gillade det här förut. Jag ogillade det visserligen inte men det berörde mig inte heller. Nu anser jag att det är varmt och roligt och en serie som verkligen behövs i TV-utbudet. Jag älskar alla musikalnummer, att de uttrycker något med en sång. Det är som en parodi på alla High School-serier som finns, men inte på ett elakt sätt utan väldigt kärleksfullt. Karaktärerna är lagom skruvade och roliga och ger det hela den där sista udden som behövs. Stjärnan i serien är såklart Sue Sylvester spelad av Jane Lynch (som också spelar Spencer Reids mamma). Hon är otippat rolig och grym, hon kan konsten att få folk dit hon vill. Hennes motspelare, Körledaren Shuester spelad av Matthew Morrison är ganska lam faktiskt.

Om Sylvester är seriens stjärna så har ju Glee-klubben också en stjärna, en ganska så självutnämnd sådan. Rachel heter hon och spelas av Lea Michele. Hon är en jävel på att sjunga och älskar att stå i centrum och vet om hur duktig hon är därför får inget stå i vägen för hennes framgång. Hon är extremt krävande. Hon har växt upp med sina två pappor och är förtjust i fotbollsspelaren Finn. Finn som spelas av Cory Monteith är den manliga stjärnan i glee-klubben det är alltid Rachel och han som får sjunga solo. Det är alltid en massa problem runt honom. fast det enda jag kan tänka på är att han är lik Greg Grunberg(Matt Parkman) i Heroes, det ser ut som att han är Corys pappa.

Livet på en ö i Stilla Havet

Tom Hanks och Steven Spielberg gillar att hylla sina krigsveteraner. Det finns få som gillar sina hjältar från andra världskriget som Tompa och Steven. Det får de gärna fortsätta med eftersom de brukar vara bra på att förmedla historien till oss andra.

Alla som känner mig vet vad jag tycker om Band of Brothers. Band of Brothers var ju miniserien som sändes för snart 10 år sedan (!) som följde Easy-kompaniet genom Europa under andra världskriget. För er som inte känner mig och undrar vad jag faktiskt tycker om Band of Brothers kan jag bara säga såhär : I Fucking loved it! Den serien som fick mig att förstå varför det är så kul med just serier - att det fortsätter. Och det tråkiga - när det tar slut. Det starka engagemanget jag kände kommer inte så ofta. Den sorgen jag kände efter sista avsnittet, har jag tack och lov aldrig känt igen. I något sammanhang (sorgligt liv jag lever...) Jag har aldrig gråtit så mycket. Jag trodde aldrig jag skulle bli glad igen. Som tur är köpte jag boxen och kan titta på det när jag vill. Man kan säga att jag har ganska starka känslor till Band of Brothers. Det är en blandning mellan den första kärleken och en bebis.

När jag hörde att det skulle komma en ny serie på samma tema fast det skulle utspela sig på andra sidan kriget i "the pacific" , eller Stilla Havet som man säger på svenska, blev jag först glad, sedan lite rädd och sedan skeptisk. Glad för att det faktiskt skulle göras något liknande, skulle det bli världens bästa serie igen? Sedan kom verkligheten ifatt mig och jag kom på att jag inte ens gillar Stilla Havet-delen av kriget så mycket. Jag blev också rädd att jag skulle förföras av all den nya teknologin (som man kanske måste ha vissa apparater till att uppleva?) som skulle vara bättre än i BoB, det har ju skett en utveckling på 10 år. Men sen kom jag på att inget skulle ju få mig att överge min kärlek till BoB, det var då jag blev skeptisk. Skulle de klara av att göra ett sådant mästerverk igen?

Nu har jag visserligen inte sett allt av The Pacific och det krävs nog flera tittningar men jag kan ju inte säga annat än att det är mycket bra. Allt påminner om BoB, utom miljöerna och karaktärerna,(som är baserade på riktiga soldater precis som i BoB) och att det handlar om Marinsoldater och inte fallskärmsjägare. Men introt och de gamla gubbarna i början som pratar och underbara krigsscener, det är exakt samma. Tack gode gud för att det finns de med resurser som vill göra en sån här miniserie, det ger ju liksom resultat. Tack alla rika människor som känner de rätta människorna och väljer att satsa på sånt som jag gillar.

Det finns några små detaljer som jag uppskattar med The Pacific, det är till exempel att Tom Hanks i början av varje avsnitt ger en liten historisk bakgrund. Det visas också en karta över var de befinner sig. Det är faktiskt till stor hjälp.

För att säga något negativt så har jag svårt att "lära känna" karaktärerna. Det blir inte på samma sätt som i BoB, men det har väl sina förklaringar. Här följer man inte en grupp människor på samma sätt. Det är mer två stycken som står i centrum. Det är i och för sig bra så att det inte blir en upprepning men det var en av styrkorna med BoB att se hur gruppen fungerade och individerna i den förändrades. Sen som vanligt när det gäller amerikanska krigsskildringar är det lätt att det blir lite väl mycket hjältefokus, inte bara på det de gör utan bara själva idén om vad en soldat är.

Men det är självklart sevärt. Känslan av att befinna sig mitt i striden är obehaglig men samtidigt det man vill ha. Det infinner sig en stark känsla av att man inte vill hara en del av ett krig, kanske en självklar känsla men det kan ibland bli lite väl romantiserat med krig. Det är något paradoxt i det där, man vill att karaktärerna ska få åka hem och slippa det, men då skulle ju serien inte fortsätta.

Precis som i Band of Brothers är det perfektionism i allt. Skådespelarna, kostym, scenografi, alla små detaljer som utgör helheten. Ibland förstår man inte hur de lyckas. Men som sagt med otroliga mängder pengar och tid så går nog det mesta. Johan Croneman, den gamla räven, skrev om the Pacific tidigare i våras det kan man läsa här. Jag har väl sagt att jag alltid har gillat honom?

Slutligen vill jag bara säga att The Pacific är en efterlängtat uppföljare. Även om det finns en speciell plats i mitt hjärta för Band of Brothers så är ingen mindre än jag otroligt tacksam för det här! Ser fram emot tacktalen på Emmy-galan i höst.

Trailer från HBO:

Den spännande värld som vi kallar Lost

Jag har funderat lite över sista säsongen av Lost. Eller det stämmer nog inte, det är snarare så att jag tänker på Lost varje dag, på ett eller annat sätt. Det är ganska svårt att förklara vad Lost handlar om eftersom det handlar om så mycket och det händer så mycket och det faktum att det finns 1000 saker man inte förstår. Men hur som det börjar med ett plan som störtar och de överlevande från planet som lever på en ö. Typ. Det kanske blir lite halvspoilat i det här inlägget, men inte så mycket om handlingen.

Skådisen Simon Pegg skrev i förra vecksan på sin Twitter: "Oh Lost you make 7 days seem like an eternity and 43 minutes seem like a second."

Jag är den första att hålla med!

Jag tilhör inte skaran som slutade titta på Lost för att "det blev så konstigt". Detta beror nog främst på att jag kollade allt i sträck under några veckor och aldrig hann tröttna. Jag såg klart lagom till att den sjätte och sista säsongen drog i gång. Eftersom det är sista säsongen så är det ju meningen att man nu ska börja få svar och mer förståelse för allt som händer och hänger ihop.

Varje vecka får man nu något litet, ibland mer, som hjälper än på vägen. Jag har ändå gett upp tanken på att få alla svar serverade. Jag tror egentligen inte att man vill det heller. Jag gillar att läsa om veckans avsnitt på diverse bloggar och forum för att se vad andra har för teorier om hur det hänger ihop. Jag uppskattar verkligen att avsnittet liksom fortsätter efter att det är slut. Jag gillar att det finns så många olika alternativa sätt att se på det. Men det är ju komplicerade grejer och ibland är det svårt att läsa om sånt på engelska, men vad gör man inte?

Lost har ju väldigt många huvudkaraktärer. De har många karaktärer över huvud taget. Många har försvunnit och många har kommit till under årens lopp. Jag har alltid varit lite svag för James "Sawyer" Ford. Jag tycker att han har varit rolig och utvecklats mycket och visat på en bredd som vid första anblick uteblir. I och med den här säsongen har jag en ny favorit och det är Desomnd Hume. Inte nog med att han verkar ha stor betydelse för berättelsen han är också väldigt bra. Det är inte förän nu jag har förstått att jag gillar honom så mycket som jag gör. Han är en sån varm person. Det finns något lugnande och glädjande med hans närvaro. Åh, jag kan inte vänta på att få se vad som händer med honom. Gillar ju Sun och Jin också. Ben Linus är ju spännande även om han är läskig. Han är fascinerande.

Det finns så många karaktärer som är värda att säga något om. Jag är inget stort fan av Jack Shephard, det har jag aldrig varit. Avskydde honom från första stund. Den här säsongen är han förändrad, verkar det som. Men jag gillar honom inte för det. En karaktär som det ofta talas om när man pratar om spännande karaktärer är Kate Austen. Hon började som tuff och bröt mot typiska kvinnorollsregler, men vad har hänt nu? Ur ett feminstiskt persektiv är det katastrof. Till och med Evangeline Lilly som spelar henne är besviken, har jag läst. Annars är den jag stör mig mest på en ny karaktär som heter Zoe. Problemet med henne är att hon ser ut som Liz Lemon i 30 Rock, fast med stora bröst och plutande läppar. Så det är det enda man kan se och tänka på när hon är med i bild. Det är tråkigt att något sådant ska få förstöra, så därför ska jag försöka se till att det inte gör det.

Det är också kul att se gamla karaktärer som gör lite inhopp. Man inser då att man har saknat dom.

Ursäkta att jag håller tillbaka och inte utvecklar saker så mycket. Men jag vill ju inte avslöja något om det är någon som ska se. Det känns som en sån serie som man inte vill få förstörd innan.

Lost är mina favoritserie just nu. Jag uppskattar allt, mystiken, karaktärerna, vändningarna,alla berättelser hit och dit. Hur som helst längtar jag hela tiden efter nya svar och nya avsnitt av Lost, kanske för att jag vet att jag måste passa på nu innan det slutar. Det kommer bli ett jobbigt avsked. Kommer nog komma i en Post-Lost-Depression. Dessutom kommer det bli svårt när sista avsnittet är sänt i USA att undvika internet för att inte få något Spoilat.

Det finns bara en Spencer Reid

Egentligen är jag inte så mycket för serier inom kriminalgenren, som CSI, CSI: Miami, CSI: NY osv osv. Eller alltså, jag kan tycka att det är lite småbekvämt att titta på sådant när man inte behöver följa det. Det är skönt att somna till liksom. Varje avsnitt är ju egentligen fristående och koncentrerar sig på olika fall varje gång. Samtidigt är ju detta väldigt enkelt, det är som sjukhusserier, nya fall nya patienter och nya sensmoraler som ska läras ut. Egentligen kanske jag inte är rätt person att döma ut just kriminalgenren eftersom jag inte har tittat så mycket.

Hur som helst finns det ju undantaget som bekräftar regeln och i mitt fall vet ju alla att det är Criminal Minds. Criminal Minds handlar om en grupp (BAU) inom FBI som sysslar med beteendeanalys. De kan profilera seriemördare och så. Det är mycket intressant. Eftersom jag har sett så mycket av den här serien tror jag att jag själv kan profilera en "unsub" nu. Förutom att jag tycker att just den vinklingen är bra för att det blir mänskligt på något sätt så råkar ju också världens snygagste kille vara med i just den här serien. Jag kan nog ärligt säga att hade det inte varit för Matthew Gray Gubler hade jag nog inte fortsatt kolla, och det skäms jag inte för att säga. Inte bara är han snygg utan hans karaktär är helt klart den allra bästa. Han spelar Spencer Reid, ett geni rent ut sagt som har fotografiskt minne och är doktor i typ en miljard ämnen. Såklart är nörd inte ett ord som räcker till för honom och hans sociala skills, ja de är nog sämre än mina. Även om han ibland får fungera som lite "comic relief" så är han den mest intressanta.

Härom veckan visades avsnittet Mosley Lane, avsnittet som faktiskt regisserades av just Matthew Gray Gubler. Jag antar att jag är partisk nu men det var nog det bästa avsnittet jag sett av Criminal Minds. Det var så himla obehagligt och på slutet grät jag, något som jag INTE gör annars. I det här avsnittet var det en massa små detaljer som gjorde det hela så bra. Detaljer som förmodligen inte annars hinns med eller prioriteras.Som castingen, musiken och FBI-personernas insats. Alla avsnitt ser ju oftast likadana ut och därför är det lätt att det blir förutsägbart. Men inte Mosley Lane inte!

OBS Spoiler Alert! i detta lilla stycke. Imorgon sänds ett annat avsnitt på kanal 5. För er som inte vet det så ska det komma en Spin off-serie till Criminal Minds någon gång framöver, och i kommande avsnitt introduceras det nya "gänget". Ledare för det nya och också den nya huvudrollsinnehavaren är ingen mindre än Forest Whitaker. Hur som helst, jag kan säga redan nu att jag inte kommer kolla på den här Spin Off-serien för om det kommer vara likadant som det senaste Criminal Minds-avsnittet The Fight så får det vara. Det var fruktansvärt! Det var en pina från start till mål. Det var riktigt pinsamt när den nya och gamla gruppen skulle blandas och börja umgås. Självklart hängde "snygga killen " dvs Derek Morgan med "snygga tjejen" dvs hon jag inte minns vad hon hette. Och sen hängde "coola tuffa tjejen med skinn på näsan" dvs Emily Prentiss med "svincoola tuffa killen" från det nya gänget och självklart fanns lite av en sexuell spänning mellan dom. TÖNTIGT! Dessutom var inte Dr. Spencer Reid med så mycket alls. Värdelöst.

Osympatiskt men Fantastiskt

Jag har fått ett förslag om att skriva om vad serierna jag ser på handlar om så att man vet om man ska ge dessa en chans eller inte. Eftersom jag lyssnar på mina läsares önskemål så är det klart jag ska göra det.

I helgen såg jag klart Big Love, eller så mycket som har visats. Big Love är en serie som går på min favoritkanal HBO, som handlar om en "mormonman i Utah som lever förortsliv med sina tre fruar och en drös av barn." Som min vän Filippa uttryckte det på sin blogg. Eftersom polygami är olagligt så måste de dölja att de lever såhär. Det uppstår hela tiden en massa konflikter, vilket man förstår när det är en så stor familj. Jag läste även några gamla inlägg på bästa tv-bloggen Weird Science, där serien beskrevs som en "episk släktsaga" som skulle följa i Six Feet Under och Sporanos fotspår.

Det finns många saker man gillar med den här serien. Det är dels att man får testa sina egna inrutade invanda sätt att se världen. Toleransen för andra människors sätt att leva testas. Jag kan inte på något sätt förstå hur man kan vilja leva så som de gör. Jag kan inte förstå hur man kan tro som de gör, det är liksom mer främmande för mig än att vara folkpartist. Dessutom har jag South Park-avsnittet om Mormoner färskt i minnet. Fast man gillar ju mormoner, med deras ryggsäckar och glada lynne.

Sen är det ju det vanliga med HBO-serier, det är kvalitet. Så fruktansvärt bra casting alltså. Det kanske inte är världens mest actionfyllda serie, men det är verkligen de små sakerna som gör det.

Jag tycker också att det är extremt givande att se på en sådan här serie för att man lär sig så mycket om hur USA fungerar. Hur olika det faktiskt är på olika ställen i det där stora landet.

Sedan är det här en serie som innehåller väldigt många osympatiska personer. Det är egentligen bara själva familjen jag gillar fullt ut. Jag har aldrig varit med om att det är så många karaktärer som är direkt otrevliga och själviska. Jag känner bara att jag inte vill ha något med dom att göra. Det behöver jag ju inte heller eftersom de inte finns på riktigt. Men ändå tycker jag nog att jag inte tycker lika illa om dom nu som jag gjorde i början. Det är en konst att lägga ut några få pusselbitar om personerna, lite i taget, så att det växer fram en person, så som det går till när man lär känna en person på riktigt.


Även om alla drar sitt strå till stacken och alla behövs i den här serien så är ändå en karaktär som har växt så himla mycket. Det är Nicolette Grant, spelad av den underbara Chloë Sevigny. Hon spelar den andra frun som är dotter till "profeten". Hon är rolig och komplex och känns så äkta i hela konflikten med sig själv och hennes bakgrund. Det är kul när någon blir bättre och bättre hela tiden. Men det är klart att jag gillar Ginnifer Goodwin, en av världens vackraste som spelar den tredje frun Margene Heffman så sjukt bra. Sen undrar man ju om Bills första fru Barb Henrickson, spelad av Jeanne Tripplehorn överhuvudtaget spelar, hon måste ju vara sådär irl också. Så jävla bra! Bara skådespelarna är en anledning som någon att se den här serien.

Mina favoritpar HELA LISTAN

Först måste jag bara säga en sak. Egentligen är jag inte så mycket för det här med skvaller. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om andra människor, förutom vissa som jag bryr mig om extremt mycket.

Det finns många klassiska kärlekspar inom tv-världen, alltså inte riktiga utan fiktiva, som Ross och Rachel, Jim och Pam och så vidare. Det är helt klart värt ett eget inlägg så det skriver jag inte mer om. Hur som helst, den här bloggen ska egentligen handla om serier och karaktärer och inte fokusera så mycket på kändisar och skådisar, även om det kan bli svårt för mig. Men dagens inlägg tänker jag helt ägna åt några skådespelares privatliv, eller kärleksliv rättare sagt.

Jag ska lista mina favorittv-serieskådispar. Det är lite konstigt kan man tycka för jag vet ju ingenting om deras relationer och så vidare. Listan baseras på hur mycket jag gillar skådisarna och hur kul jag tycker att just dessa har hittat varandra.

Plats 4:
Michael C Hall och Jennifer Carpenter
Det är ju lite sjukt också, men mest kul. Dessa två spelar ju syskon i Dexter. Det tar ett tag att vänja sig men det är värt det. Jag gillar Michael C Hall, självklart i Dexter men mest av allt i Six Feet Under där han spelar David som är en av mina favoritkaraktärer of all time. Jennifer Carpenter har jag bara sett i Dexter och där är hon ju duktig och så. Det är helt klart ett plus på den här listan att vara gift med någon i samma serie som man själv är med i.


Plats 2 (delad):
Anna Paquin och Stephen Moyer
Några som också är med i samma serie är Anna och Stephen från True Blood. De spelar ett par även i serien där han är vampyr och hon en tankeläsande servitris. Det går ju inte att missa att de är ett par. Jag tror att det är en fördel i deras fall. Jag gillar de som par i True Blood och jag gillar att de är det även annars också. Varje gång jag ser Sookie och Bill (som deras karaktärer heter) i serien säger jag högt och glatt samtidigt som jag klappar händerna "de är ihop på riktigt också".


Plats 2 (delad):
Michael Emerson och Carrie Preston
Det här är verklig skräckblandad förtjusning. Jag är nog mer fascinerad av detta äktenskap. Michael Emerson spelar Ben Linus i Lost, och är en karaktär som jag tycker är ganska obehaglig och jag tycker allt omkring honom är obehagligt inte minst hans utseende. Carrie Preston spelar också en servitris i True Blood, en rödhårig sådan som pratar mycket sydstatsdialekt med gäll röst, Jag har så svårt att se dessa två ihop, men det är det som gör det så intressant. Fast jag förstår inte hur hon inte kan vara rädd för honom.



Plats 1:
Will Arnett och Amy Poehler
Given etta. Jag älskar dom båda två, av hela mitt hjärta. Jag skulle lätt gå med på att gifta mig med båda om de skulle få för sig att leva i ett polygamt äktenskap. De är så fina och roliga och precis det där paret man skulle bjuda på parmiddag. De har ju också spelat syskon, dock i en film så det gills inte här. Annars så är nog Will Arnett mest känd som GOB från Arrested Development och Amy som gammal SNL:are och huvudrollsinnehavaren i Parks and Recreation.

Charmigt

Jag har slagit ett personligt rekord i hur snabbt jag kan kolla på en serie. Det tog en vecka för mig att titta igenom NBC's Chuck som är inne på sin tredje säsong. Jag menar inte att det är typ världsrekord eller så men man har ju oftast annat som måste göras liksom.

Anledningen till att det ändå gick ganska fort är att man liksom inte kan få nog. Om How to make it in America kan beskrivas som skönt, så kan Chuck beskrivas som charmigt! För att beskriva vad serien handlar om har jag helt enkelt kopierat vad som står på wikipedia, "The series is about an "average computer-whiz-next-door" who receives an encoded e-mail from an old college friend now working in the CIA; the message embeds the only remaining copy of the world's greatest spy secrets into Chuck's brain". Det är så svårt att förklara på svenska tycker jag. Det handlar också om en CIA-agent som heter Sarah och en annan agent som heter Casey som hjälper Chuck. Chuck har lite av varje, det är kul det är lite action, det är lite kärlek och sådär va. Mest beror seriens charmighet på huvudpersonen själv, Chuck Bartowski, spelad av Zachary Levi. Man börjar ärligt talat le så fort man ser honom. Han har också lite av varje, han är rolig, nördig och en spion , allt förpackat i en söt-mer-än -snygg kille. Det kan hända att man ibland tänker att han pratar om en själv när han pratar om "Sarah".

Nu håller alltså tredje säsongen på och veckans avsnitt var otroligt bra. Det var ett avsnitt som man har velat se sen seriens början. Jag vill inte gå in på detaljer om det är någon som vill se avsnittet.

Men det här är en serie som är lätt att titta på, man behöver inte tänka så mycket (utan att vara lika enkelt som Americas next top model som en hjärndöd kan förstå) och dte kan vara gött ibland eller hur?

Om jag ska säga något negativt så är det väl att jag tycker jag att det kan bli lite fjantigt med tjejslagsmål. Snygga agenter som slåss mot snygga bad-girls(?) och allt man hör är "stön". Eller när man ser snygga agenter i bara underkläder som riggar fast alla vapen på kroppen. Men det är väl för att jag är en tråkigt feminist och inget annat. Sen måste jag också säga att jag stör mig på Sarahs tänder, jag brukar väldigt väldigt sällan störa mig på folks utseenden men i detta fall gör jag det och det känns lite ytligt. Men hon har väldigt långa framtänder.

Men jag gillar Chuck det gör jag.

Skönt!

För ett tag sen läste jag på Sveriges bästa TV-blogg om den nya serien How to make it in America. Jag kände väl att jag var tvungen att kolla upp den här serien. Jag menar, HBO gör bra serier, it's a fact. Det vet alla. Efter att ha läst inlägget på Weird Science så kände jag mig ganska skeptisk, men ville ändå ge det en chans. Nu har jag gett det en chans och jag tror att det var bra att jag gjorde det.

Jag får en otroligt skön känsla när jag tittar på How to make it in America. Det går inte att undvika en önskan om att få bo i New York. Det är en skön stämning som genomsyrar hela serien. När jag använder ordet skön på det här viset är det för att det är just så det måste beskrivas. Allt är så himla skönt. Det är avslappnat och karaktärerna är sympatiska. Jag gillar det. Okej, det är inget som får mitt hjärta att slå hårt men jag avsätter gärna en halvtimme för ett avsnitt. Dessutom, vem behöver att hjärtat slår hårt hela tiden?

I övrigt har jag inte mycket att tillägga. Bra folk, bra miljöer, bra dialog. Alltså, det är så skönt ibland att tro att något är på riktigt.

Det kommer kanske hända fler gånger att jag hänvisar till något som David Hylander har skrivit, men ni vet hur det är när man läser något som man precis har tänkt. Kul och irriterande på samma gång. Kul för att det finns hopp om världen, någon som har samma goda smak som en själv. Irriterande för att man inte skrev det först, man framstår istället som en så kallad härmapa. Nu vet ni det och då vet ni också att jag inte härmas.