Mitt så kallade liv

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om avslutade serier, gamla serier och klassiska serier. Jag kan ju inte bara skriva om det som går nu. Det finns serier som är värda att uppmärksammas så att vi inte glömmer dom. De kommer ligga under etiketten "Guldkorn".

Det första guldkornet är en ungdomsserie. Inte vilken ungdomsserie som helst utan världens bästa, nej det är inte O.C, det är inte Beverly Hills och det är inte Gossip Girl. Det är en serie som gick på 90-talet och har visats i Sverige några gånger (tror jag). Serien heter My so-called life eller Mitt så kallade liv på svenska.

Den handlar om en tjej, Angela Chase som går i high school med tillhörande problem. Ja det kanske inte låter varken roligt eller unikt men det är inte det som är poängen. Poängen är att det är så realistiskt, man kan känna igen varje känsla. Det är riktiga problem som tonåringar har och som man själv har haft. Som i backspegeln inte är en big deal men som var det viktigaste i livet när det begav sig. Det handlar inte om lillgamla ungdomar som går runt i svindyra designerkläder och försöker lägga sig i de vuxna människornas liv, ungdomarna har inte egna hotell eller är kändisar. De är helt vanliga. Deras problem kretsar kring att vara olyckligt kär, jobbiga föräldrar och komplicerade kompisrelationer. Sen handlar det om lite mer allvarlig problem också men det tycker inte jag är det viktiga.



Vi träffar Angela (Claire Danes)när hon är ganska trött på sitt liv och undrar vem hon är. Hon har en bästis Sharon, de har varit bästisar länge. När Angela färgar håret och skaffar nya kompisar umgås de inte längre. Angelas nya kompisar heter Rayanne och Rickie och är fett alternativa om man jämför men resten av skolan. Angela är kär i Jordan Catalano (Jared Leto) som spelar i band och mest är snygg och inte så smart. Angela har också en granne, Brian, som är lite töntig men som gillar henne väldigt mycket.



Om man gillar att minnas sina tonår och samtidigt uppskattar en stor dos av 90-talet så är detta serien för dig. Jag rekomenderar den varmt.

Några sista tankar

Jag har funderat och funderat, dels på avslutningen, och dels på hur jag ska skriva det här inlägget.
Så jag tror att det blir just det, funderingar och lite känslor som poppat upp efter det sista Lost-avsnittet. Ska föröska att inte avslöja något...

Jag kan känna att jag ändå är lite tacksam för att jag inte började kolla på Lost när det började sändas, då hade det här avskedet varit mycket mycket värre. För nu, tänker jag på dom, alltså karaktärerna, varje dag och känner att jag saknar dom.

Det här med karaktärerna i Lost, det är ganska centralt, om man anser att de är viktigast så blir man inte besviken.

(Liten spoilervarning)Jag har läst vad mänga tyckte om det sista avsnittet och folk är oeniga. Jag är också det. Jag kan hålla med allihopa. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker. Men kraven var lite väl höga tror jag, men det är inte enbart vi tittares fel. I sex säsonger byggdes det upp en större och större förhoppning om att få svaret på gåtan, typ som "vad är meningen med livet?". Och jag tror faktiskt att det är olika för alla av oss så det är kanske så man får se på Lost, som livet. Man fattar inte allt som händer och det kanske inte är en mening med allt. När jag tänker på det så så blir hela serien och sista avsnittet bra men när jag tänker på allt jag ville veta mer blir jag besviken. Jag längtar efter att få se allt igen, men det får bli om ett tag tror jag.

Jag uppskattar ändå att folk är så oeniga om serien och slutet, det spelar ingen roll om man är creddig journalist eller en amatör, jag kan tycka att Lost står på sina egna ben utan att behöva backup från varken publik eller kritiker. Men det är väl det, som det har pratats så mycket om, att Lost är en unik serie, det är TV-historia. Jag gillar också allt runt omkring, alla som engagerat sig och tänkt till efter varje avsnitt. Finns det något likande kring någon annan serie? Hur som helst kan vi väl i alla fall vara eniga om att det har skänt många minuter av spänning och en vilja att titta vidare för att se vad som händer och det tycker jag är en viktig grundsten i en serie.

Jag vill bara avsluta med att säga att jag saknar dom så jävla jävla mycket alla personerna, jag saknar ön också. För er som inte vill veta något mer. sluta läs nu för jag ska lista några saker jag gillade.

STOPP!!

- Jag gillade att Kate blev lite tuff igen i sista avsnittet. Hon har varit fruktansvärd den här säsongen. Men det var väl för att hon äntligen valde.
- Jag gillade att Hurley fick bli beskyddare eftersom han har varit så fin mot alla hela tiden och som jag läste någonstans att han slutade vara comic relief och blev en vettig karaktär.
- Jag gillade att Sawyer fick lämna ön äntligen.
- Jag gillade alla återföreningar, det var nog de som fick mig att gråta.

Bara så att ni vet

Mina ögon är fortfarande svullna. Det är nog en kombination av att jag är trött och den lilla gråtfest som jag hade äran att närvara vid igår.

Jag orkar inte skriva om Lost just nu, det får bli vid ett senare tillfälle. Jag har lite att fundera på. Jag ska skriva om Lost, det måste jag.

Men det är som det är. Varje gång en serie tar slut dör jag lite inombords. En bit av mig försvinner och kommer aldrig mer åter.

Om man inte orkar sörja kan man ju alltid tänka på att det inte är så lång tid kvar tills True Blood drar igen igen.

Några timmar kvar...

Det finns människor därute som vet hur Lost slutade. Jag är inte en av dom. Inte än. Jag har en miljon saker att göra idag så jag måste vänta många timmar till innan jag får se det. Det är ganska frustrerande måste jag säga. Jag är så himla nervös. Jag vaknade av att jag hade Redemption song på hjärnan, jag ser det absolut som ett tecken på något. På vad vet jag inte. Jag tänkte på Sawyer och Juliet och lite på Kate och Jack.

Jag tror inte att jag kommer att kunna koncenrera mig på något förän jag får se. Kommer inte bli lugn, oron bara mal.

Jag vågar inte gå in på några sidor på Internet, det finns ju risk för spoilers. Åh jag sitter här i mitt fängelse och vet inte hur jag ska komma ut (fängelset är mentalt och på Internet). Samtidigt vill jag ju inte att det ska ta slut. Men allt har ett slut.

Mer svensk historia

Okej, nu har jag ännu en gång kollat på ett avsnitt av Sveriges historia. Denna veckan handlade det om medeltiden. Ni vet medeltiden, som ingen i det här landet har en aning om vad det är för något.

Redan efter två minuter hade de betat av alla medeltidsklyschor, ”oh jag vet inget om medeltiden” ”den mörka medeltiden- så fel!” ”Arn”. Återigen skulle det spelas på att svenskar inte kan något om historia.

Alltså seriöst, blir man inte provocerad? Okej, jag tar inte åt mig, men så jävla idiotiskt att fördumma sina tittare på det där sättet. Och kom igen, det finns ju ingen epok i Sveriges historia utom möjligtvis 1700-talet som är så hypad som medeltiden. Alla älskar ju medeltiden, ska hålla på och klä ut sig och äta mat ur träskålar och göra brynjor och hålla på. Och särskilt mörk bild tycker jag inte idag att vi har av medeltiden, det där är en gammal grej som alla medeltids-lovers därute får släppa. Alltså seriöst, jag har ju läst lite olika former av historia och varje gång och då menar jag VARJE GÅNG det är en föreläsning om medeltiden så är det den där inledningen om att man inte får kalla den för den ”mörka medeltiden”.

Jag hoppades på lite mer Östergötland i avsnittet då det skulle handla om Birger jarl – Sveriges grundare. Men det var bara Varnhem och Stockholm. Man ba’ kul- not. Jag är ändå stolt som östgöte såklart. Men det här med Stockholm alltså, det gillar jag inte. Jag har bara sett ett avsnitt innan och då var det istiden eller vad fan det var för oviktigt men då fick de det också till att handla om Stockholm. Okej, det är lite mer befogat nu men kom igen, jag skiter fullständigt i att Martin Timell tycker att det är världens finaste stad. Kan de inte döpa programmet till Stockholms historia? Vårt Stockholmscentrerade land, iaf de som bor där, borde lära sig lite om världen utanför.

På tal om Martin Timell, hur kan han leva med sig själv? Han framstår ju som den mest korkade i hela världen. Går runt och säger manusskrivna ledande frågor till Dick. Han fyller verkligen ingen funktion. Alltså det gör ingen. Bra med en programledare, en expert och en speaker samt otroligt fjantiga iscensättningar.

När de började prata om att medeltidsfolket gillade färg och att det inte bara var grått vill jag bara stänga av!

Reklamen var mer intressant. Förutom Rusta-reklamen med norrmannen, den fattar jag inte alls. Så jävla meningslös. Inte heller den när det är en tjej som dricker kaffe och kollar på datan i köket. Fattar aldrig vad det är reklam för.

Är det bara jag som har sett Sveriges historia? Vad tycker ni? Skäms ni också?

P.S Jag gillar annars när kungen säger ”Leve Fosterlandet, Leve det”, just det där sista ”leve det” haha. D.S

Gråtfest

Har precis kollat klart på sista avsnittet av The Pacific. Jag tyckte det var rörande. Återigen fångades det oerhört komplexa och komplicerade krigsverkligheten.

Det sista avsnittet utspelade sig efter kriget och huvudpersonerna skulle återvända till sina gamla liv. Det kan bli ganska tungt.

Det jag tycker att de verkligen har lyckats med när det gäller The Pacific är som jag nämnde ovan just det komplicerade krigssituationen, på alla plan. Man har fått följa med de unga pojkarna som ville slåss för sitt land i en väldigt speciell tid. För att sedan se deras rädsla i deras första krigssituationer. Något som övergår i apati och cynism. Därefter återvända hem och dels leva ett normalt liv och samtidigt bli sedda som hjältar, när det är det sista de känner sig som.

Hur klyschigt det än låter så blir jag berörd varje gång. Det var ju ungefär samma sak i Band of Brothers. Den här gången tycker jag ändå att de fångade kriget mer än soldaterna, vad kriget gör.

Det var mycket känslor i det här sista avsnittet och jag grät lite då och då, mest stillsamt. På slutet var det ungefär sammaavslut som i Band of Brothers och ni som har sett det vet ju att det är lite fånigt men otroligt känslosamt. Som jag har berättat så kunde jag inte sluta gråta när detta kom emot mig första gången.(Jag gråter alltid när jag ser sista avsnittet av Band of Brothers, trots att jag sett det fler gånger än jag själv vet.) Jag har blivit några år äldre sedan dess och har inte fått samma relation till karaktärerna men lik förbannat så lyckas de igen. Det är som att trycka på en knapp, och hulket börjar och mascaran rinner. Jag blir så rörd av livshistorierna och och det faktum att det är riktiga personer. Att de spelar pompös musik som skriker heroism gör det bara värre. Det var otroligt känslosamt och jag grät väldigt mycket men nu har jag lugnat ner mig vilket är ett framsteg.

För övrigt så gillar jag att castar så bra, det skulle kunnat vara jag som hade castat. Det finns ju inga som castar så många bra gingers som skaparna till dessa två andra världskriget-serier. I Band of Brothers hade vi till och med två, Damian Lewis och Scott Grimes (som det går bra för nu, är med i Robin Hood såg jag). Denna gång hittade de Joseph Mazzello, som spelar Eugene Sledge. Han kommer bli något stort tror jag, även om han faktiskt redan varit med i något så stort som Jurassic Park (lilla killen). Han var bäst i serien tycker jag, inte bara för att han hade rött hår alltså. Men det finns ju en chans att det går bra om man är tjenis med Steven S som han uppenbarligen är.

Det här är den första gråtfesten. Jag gissar att det kommer en till om ca en vecka då sista Lost har visats. Ska ladda upp med näsdukar.

Vad är hemligheten?

Wisteria Lane. Denna fridfulla, idylliska men också lite läskiga gata. I sex säsonger har vi fått följa Bree, Susan, Lynette och Gabi i Desperate Housewives. Det har varit sex trevliga säsonger, eller hur? För er som på något sätt missat det så handlar Desperate Housewives om några grannar på en gata, där livet kretsar kring några som då, vid seriens start, var hemmafruar. Det händer både det ena och det andra i grannskapet som både livar upp och dödar stämningen.

Varje vecka, varje avsnitt så blir jag underhållen. Desperate Housewives lämnar en aldrig besviken. Trots att det är ungefär samma sak varje säsong och karaktärerna är rätt så förutsägbara så blir det ändå aldrig tråkigt. Till skillnad från andra serier där man kämpar sig igenom avsnitt och säsonger även om skaparna med hjälp av olika metoder försöker hålla liv i något som redan är dött. Jag vet inte vad det är, men Desperate Housewives har ett vinnande koncept.

Det kan ha att göra med det faktum att karaktärer och omgivning är karikatyrlika, något som ger en distans till historien. Detta bidrar till många skratt men också att man faktiskt förstår att det inte är så overkligt som man först vill tro. Distansen behövs.

Karaktärerna, då främst huvudpersonerna är extrema. De har olika personligter som skiljer sig från varandra så att vi som tittare ska kunna hålla i sär dom och för att deras möte med varandra blir mer underhållande. Självklart gillar jag att det handlar om kvinnor. Även om det är extrema personligheter så är får man ändå se olika typer av kvinnor som också har olika sidor.

Ändå kan jag tycka att det är fascinerande att de kan hålla samma nivå år efter år. Varför tröttnar jag inte? Någon annan som har något smart att tillägga om "Despans" framgångsrecept?

Tara och de andra

United States of Tara handlar om en kvinna, Tara, som lever med sin man och sina två tonårsbarn. Hon har en personlighetsstörning, jag vet inte riktigt vad den kallas på svenska men det går i stort sätt ut på att hon har flera olika personligheter. Hon kan ena stunden gå från att vara sig själv Tara, till att bli Buck, en snubbe som dricker öl och är (tydligen) vietnam-veteran. Nästa stund kan hon vara Alice, en ordentlig femtiotals-hemmafru eller så är hon T, en vild tonåring. Det finns också några andra personligheter som hon kan vara, Gimme någon form av primitiv varelse och i säsong 2 får man även möta Shoshanna, Taras terapeut.
Som man kanske förstår är det lagom knasigt och roligt. Att försöka leva ett ”normalt” familjeliv med alla dessa personligheter bidrar till en hel del trubbel. Hennes familj är ju medveten om detta och känner personligheterna men när de är del av livet utanför huset blir det ofta problem.

Tara spelas av Toni Colette som också fick en Emmy för sin gestaltning. Självklart värd den! Hon är en mycket bra skådis måste jag säga. I övrigt har jag inget att klaga på vad gäller rollbestättningen. Hennes man spelas av Aidan… eller jag menar John Corbett, känd från Sex and the city och Mitt stora feta grekiska bröllop eller vad det heter. Han är också svinbra men bästa av alla är de som spelar barnen. Brie Larson spelar dottern Kate och Keir Gilchrist spelar sonen Marshall. Kate och Marshall är förövrigt riktigt bra karaktärer som verkligen är trovärdiga. De är verkligen som riktiga personer och känns inte skrivna och forcerade. Hur mycket plats än Tara och hennes personligheter tar så får hennes barn priset från mig i alla fall. Taras syster, Charmaine, spelad av Rosemarie DeWitt hänger också väldigt mycket med familjen.

För tillfället går andra säsongen i USA. Första säsongen gick på Kanal 9 här i Sverige i höstas. Personligen tyckte jag mycket om första säsongen men andra säsongen är ännu bättre! Det är lite mer skruvat och man kommer lite närmre alla karaktärer på ett naturligt sätt.
Serien är förövrigt gjord av Diablo Cody som skrev Juno. Steven Spielberg har också ett finger med i spelet.

Det här är en av de bättre serierna som visas för tillfället, den känns väldigt komplett. Castingen har jag redan pratat om. Dialogen är sjukt bra, manuset är toppen och storyn fattar ni ju själva att det håller. När karaktärer är välgjorda och vilar på ett bra manus behövs inte så himla mycket annat runt omkring för att det ska bli en succé. Dessutom är avsnitten en halvtimme vilket också gynnar den lata tv-tittaren.

Veckans...

(I dagens inlägg försöker jag täcka lite om mycket)

Veckans...

...Sjukaste: 30 Rock, alltså veckans avsnitt tog priset av att handla om sjuka saker. OBS SPOILER Jag menar Jack ärver en Påfågel, Jenna blir ihop med en transvestit som är en imitatiör av henne själv och Pete försöker få folk att kalla honom "Dallas". Herregud alltså!

...LOL: Sveriges historia, TV4s storsatsningen om vår historia. Herregud jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Första programmet som handlade om de första människorna i Sverige var riktigt märkligt. Jag hade iofs inga förhoppningar men ändå. Martin Timell i väldigt konstiga kläder som ska försöka göra historia lite kul sådär. Jag tyckte att det var obehagligt pinsamt med alla iscensatta historiska skeenden. Jag tyckte att det var lite lågstadieinformation (och det säger jag inte bara för att jag råkat läsa en del historia i mitt liv) och jag kan bara tänka mig hur många lata lärare i det här landet som kommer använda sig av de här i undervisningen. Som knark på laxen var ju Dick Harrison också med som "kunskapsbank". Det blir lite övertydligt när man verkligen vill få svenska folket att bli mer intresserade av historia. Men det måste också tilläggas att jag fick vatten på min kvarn i och med att jag brukar säga att Östergötland är civilisationens vagga. Det var här det hände vet ni, neolitiska revolutionen. Så jävla viktigt. Gött att ha en källa på det nu också. Nästa vecka ska vi prata om källkritik, som Anders & Måns skulle sagt.

...Miss: När jag under ett avsnitt av Vem vet mest i veckan sa att Pennsylvania tillhörde New England. Jag har haft som projekt den senaste tiden att lära mig alla USAs stater och nyligen lärde jag mig också New England. Pinsamt.

...Mitt-liv-hade-ingen-mening: Det var inget nytt Lost i veckan. Så fruktansvärt tråkigt. Jag var inte ensam om att tycka att det var jobbigt. Jag läste på, Televisionary (tror jag) att det var såhär livet skulle bli sen när Lost slutade. Usch hemska tanke, vill inte att det ska ske.

...härligaste: Chuck, som var tillbaka efter en liten tids uppehåll.

...Genidrag: Schulman Show, på Aftonbladet, har skaffat ny panelmedlem, ingen mindre än Hanna Hellquist. Jag uppskattar hela henne så nu är det verkligen en till anledning att kolla på det. Jag gillar Schulman Show, det är inte så överproducerat (om man kan säga så) och det där lite amatörsmässiga är så skönt. Det blir kul och personligt.

...Förvånande bra skådis: Josh Zuckerman, i Desperate Housewives. Jag blev faktiskt berörd av honom. Han skötte det snyggt.