Vad är hemligheten?

Wisteria Lane. Denna fridfulla, idylliska men också lite läskiga gata. I sex säsonger har vi fått följa Bree, Susan, Lynette och Gabi i Desperate Housewives. Det har varit sex trevliga säsonger, eller hur? För er som på något sätt missat det så handlar Desperate Housewives om några grannar på en gata, där livet kretsar kring några som då, vid seriens start, var hemmafruar. Det händer både det ena och det andra i grannskapet som både livar upp och dödar stämningen.

Varje vecka, varje avsnitt så blir jag underhållen. Desperate Housewives lämnar en aldrig besviken. Trots att det är ungefär samma sak varje säsong och karaktärerna är rätt så förutsägbara så blir det ändå aldrig tråkigt. Till skillnad från andra serier där man kämpar sig igenom avsnitt och säsonger även om skaparna med hjälp av olika metoder försöker hålla liv i något som redan är dött. Jag vet inte vad det är, men Desperate Housewives har ett vinnande koncept.

Det kan ha att göra med det faktum att karaktärer och omgivning är karikatyrlika, något som ger en distans till historien. Detta bidrar till många skratt men också att man faktiskt förstår att det inte är så overkligt som man först vill tro. Distansen behövs.

Karaktärerna, då främst huvudpersonerna är extrema. De har olika personligter som skiljer sig från varandra så att vi som tittare ska kunna hålla i sär dom och för att deras möte med varandra blir mer underhållande. Självklart gillar jag att det handlar om kvinnor. Även om det är extrema personligheter så är får man ändå se olika typer av kvinnor som också har olika sidor.

Ändå kan jag tycka att det är fascinerande att de kan hålla samma nivå år efter år. Varför tröttnar jag inte? Någon annan som har något smart att tillägga om "Despans" framgångsrecept?