Med skämskudden i högsta beredskap

Jag har funderat lite över om jag ska skriva det här inlägget eller inte. Jag menar, man behöver ju inte titta på sådant man inte tycker är bra. Det är högst frivilligt att över huvud taget titta på TV. Men samtidigt vill jag skriva om det mesta som går på TV, inte bara serier från USA. Igår,fredag, var jag hemma och zappade mellan kanalerna. Jag tittade nog sammanlagt en kvart på fredagsunderhållningen som erbjöds, och det räckte.

Jag har känt en sorg, en tomhet, sen På Spåret slutade för säsongen. Under tiden det gick så kunde jag förstå Fredagsmysets innebörd. Jag kunde längta till helgen och tacosen och ett(läs 7) glas rött. Det var nästan så jag kunde gilla den där låten om fredagsmys som ett chipföretag så smart använde i sin reklam. Okej, ni fattar att jag överdriver men det jag vill få fram är att På Spåret är bra tv-underhållning. Enligt mig. Men jag tillhör väl å andra sidan målgruppen, speciellt nu med den nya touchen som det har fått.

På fredagarna går nu istället Så ska det låta på SVT. Programmet som nästan blivit klassiskt, det har ju ändå sänts i en herrans massa år. Jag har väl kanske inte så mycket emot själva programmet i sig, idén är ju lite kul och så. Men börjar det inte blir lite tjatigt nu? Jag menar igår så var Magnus Bäcklund och Linda Bengtzing i ena laget. Man ba' okej, nytänkande! De måste ju ha varit med varenda säsong sen de blev kända. Jag kände mest att de var så tråkiga och platta och bytte kanal när det var deras tur. Okej, nu vill jag inte gå på allt för hårt här. I andra laget var det nämligen två debutanter, Rigo & Pauline. Det var ganska så befriande att se några som faktiskt kan musik, som är duktiga på det de gör och sjöng lite andra sånger än de som ALLTID sjungs i det där programmet. Men det finns en sak jag absolut inte klarar av med det där programmet och det är när artisterna ska ställa sig upp och sjunga och hålla på och showa och dansa. Då skäms jag ihjäl. Jag vill bara sjunka genom jorden. Jag skäms för deras skull, för att de är pinsamma. Men jag antar att det är meningen att de ska bjuda på sig själva.

Samma tid på TV4 går för närvarande Talang 2010. Jag har typ aldrig sett det programmet, bara någon gång under de år det har visats. Jag gissar att det är det här som är mest populärt under Fredagsmyset hos Sveriges alla barnfamiljer. Jag kan förstå att folk tycker att det är kul med andra folk som gör lite crazy saker. Fast jag tycker inte det. Alltså, om Så ska det låta behöver en skämskudde nära till hands så är det inte i närheten av vad som behövs här. Det behövs ett skämsfort av kuddar. Jag skäms för allt. Det var inte en sekund av det jag såg som var givande eller underhållande. Jag menar, juryn, vad är det lamt gäng? Och jag klarar inte av att se barn som uppträder och är sådär lite lillgamla och jobbiga. Det är som när man hade "småstjärnorna" i skolan, fast värre. Jag gissar att det här är något som leks runt om i Sverige på fritids osv. Och alla vuxna människor som ställer upp, vad fan? Som hon som sjöng "Gabriellas Sång" så fruktansvärt pinsamt. Okej, hon kunde väl sjunga, men hej vilket orginellt låtval och det hela kändes lite för mycket bara. Det enda som var positivt var att Charlotte Perrelli inte såg ut som en transvestit utan hade lite klass och klädde sig passande för sin ålder. Jag kan känna att folk får göra vad de vill, ställa upp på sånt här, men inte i TV. Ja ja ja, jag vet det är den absolut största trenden nu att "vanliga människor" gör saker i TV. Det är "vanliga människor" i varenda program. Och jag är medveten om att den här typen av program är otroligt populära just därför, inte bara här utan i hela världen.

Jag är lite trött på det här med "vanliga människor" i TV, så trött att jag funderar på att dissa Idol i år. Förra året var det ju ändå skit. Och året innan det var det enda roliga inslaget Johan Palm.

Som tur var fanns det en räddning under gårdagskvällen. Kl 21 började nämligen The Big Bang Theory på kanal 5 och efter det var det Modern Family på TV4.

Men bara så att ni vet, jag kommer inte titta mer på TV på fredagar. Det blir bäst så, för alla.

Jag vill också vara med i Glee Club

I höstas när Glee började sändas var det en av höstens mest hypade serier tyckte jag själv. Jag följde det varje vecka men fastnade aldrig riktigt för det och tyckte att det var mycket väsen för ingenting. När det började nu igen efter ett långt uppehåll förstår jag inte alls varför jag tyckte som jag tyckte. Nu är jag beredd att hålla med alla som hyllat serien. Varför har jag ändrat mig så plötsligt? Jag har ingen aning.

Glee handlar om en körgrupp på en High School i USA. Att vara med i en kör är lika med att vara en tönt. Körledaren, en lärare på skolan har bestämt sig för att ta tag i det här och se till att eleverna når framgång och får en högre status. Det går sådär. Med i gruppen är liksom de mest utstötta på hela skolan. Till slut kommer några fotbollsspelare och Cheerleaders med. Läraren som är körledare, Mr Shuester, har en ärkefiende. Det är Cheerleader-coachen Sue Sylvester som gör allt för att förgöra gruppen. Det bör också tilläggas att varje avsnitt innehåller diverse sång- och dansnummer och serien är som en musikal.

Jag kan inte förstå varför jag inte gillade det här förut. Jag ogillade det visserligen inte men det berörde mig inte heller. Nu anser jag att det är varmt och roligt och en serie som verkligen behövs i TV-utbudet. Jag älskar alla musikalnummer, att de uttrycker något med en sång. Det är som en parodi på alla High School-serier som finns, men inte på ett elakt sätt utan väldigt kärleksfullt. Karaktärerna är lagom skruvade och roliga och ger det hela den där sista udden som behövs. Stjärnan i serien är såklart Sue Sylvester spelad av Jane Lynch (som också spelar Spencer Reids mamma). Hon är otippat rolig och grym, hon kan konsten att få folk dit hon vill. Hennes motspelare, Körledaren Shuester spelad av Matthew Morrison är ganska lam faktiskt.

Om Sylvester är seriens stjärna så har ju Glee-klubben också en stjärna, en ganska så självutnämnd sådan. Rachel heter hon och spelas av Lea Michele. Hon är en jävel på att sjunga och älskar att stå i centrum och vet om hur duktig hon är därför får inget stå i vägen för hennes framgång. Hon är extremt krävande. Hon har växt upp med sina två pappor och är förtjust i fotbollsspelaren Finn. Finn som spelas av Cory Monteith är den manliga stjärnan i glee-klubben det är alltid Rachel och han som får sjunga solo. Det är alltid en massa problem runt honom. fast det enda jag kan tänka på är att han är lik Greg Grunberg(Matt Parkman) i Heroes, det ser ut som att han är Corys pappa.

Livet på en ö i Stilla Havet

Tom Hanks och Steven Spielberg gillar att hylla sina krigsveteraner. Det finns få som gillar sina hjältar från andra världskriget som Tompa och Steven. Det får de gärna fortsätta med eftersom de brukar vara bra på att förmedla historien till oss andra.

Alla som känner mig vet vad jag tycker om Band of Brothers. Band of Brothers var ju miniserien som sändes för snart 10 år sedan (!) som följde Easy-kompaniet genom Europa under andra världskriget. För er som inte känner mig och undrar vad jag faktiskt tycker om Band of Brothers kan jag bara säga såhär : I Fucking loved it! Den serien som fick mig att förstå varför det är så kul med just serier - att det fortsätter. Och det tråkiga - när det tar slut. Det starka engagemanget jag kände kommer inte så ofta. Den sorgen jag kände efter sista avsnittet, har jag tack och lov aldrig känt igen. I något sammanhang (sorgligt liv jag lever...) Jag har aldrig gråtit så mycket. Jag trodde aldrig jag skulle bli glad igen. Som tur är köpte jag boxen och kan titta på det när jag vill. Man kan säga att jag har ganska starka känslor till Band of Brothers. Det är en blandning mellan den första kärleken och en bebis.

När jag hörde att det skulle komma en ny serie på samma tema fast det skulle utspela sig på andra sidan kriget i "the pacific" , eller Stilla Havet som man säger på svenska, blev jag först glad, sedan lite rädd och sedan skeptisk. Glad för att det faktiskt skulle göras något liknande, skulle det bli världens bästa serie igen? Sedan kom verkligheten ifatt mig och jag kom på att jag inte ens gillar Stilla Havet-delen av kriget så mycket. Jag blev också rädd att jag skulle förföras av all den nya teknologin (som man kanske måste ha vissa apparater till att uppleva?) som skulle vara bättre än i BoB, det har ju skett en utveckling på 10 år. Men sen kom jag på att inget skulle ju få mig att överge min kärlek till BoB, det var då jag blev skeptisk. Skulle de klara av att göra ett sådant mästerverk igen?

Nu har jag visserligen inte sett allt av The Pacific och det krävs nog flera tittningar men jag kan ju inte säga annat än att det är mycket bra. Allt påminner om BoB, utom miljöerna och karaktärerna,(som är baserade på riktiga soldater precis som i BoB) och att det handlar om Marinsoldater och inte fallskärmsjägare. Men introt och de gamla gubbarna i början som pratar och underbara krigsscener, det är exakt samma. Tack gode gud för att det finns de med resurser som vill göra en sån här miniserie, det ger ju liksom resultat. Tack alla rika människor som känner de rätta människorna och väljer att satsa på sånt som jag gillar.

Det finns några små detaljer som jag uppskattar med The Pacific, det är till exempel att Tom Hanks i början av varje avsnitt ger en liten historisk bakgrund. Det visas också en karta över var de befinner sig. Det är faktiskt till stor hjälp.

För att säga något negativt så har jag svårt att "lära känna" karaktärerna. Det blir inte på samma sätt som i BoB, men det har väl sina förklaringar. Här följer man inte en grupp människor på samma sätt. Det är mer två stycken som står i centrum. Det är i och för sig bra så att det inte blir en upprepning men det var en av styrkorna med BoB att se hur gruppen fungerade och individerna i den förändrades. Sen som vanligt när det gäller amerikanska krigsskildringar är det lätt att det blir lite väl mycket hjältefokus, inte bara på det de gör utan bara själva idén om vad en soldat är.

Men det är självklart sevärt. Känslan av att befinna sig mitt i striden är obehaglig men samtidigt det man vill ha. Det infinner sig en stark känsla av att man inte vill hara en del av ett krig, kanske en självklar känsla men det kan ibland bli lite väl romantiserat med krig. Det är något paradoxt i det där, man vill att karaktärerna ska få åka hem och slippa det, men då skulle ju serien inte fortsätta.

Precis som i Band of Brothers är det perfektionism i allt. Skådespelarna, kostym, scenografi, alla små detaljer som utgör helheten. Ibland förstår man inte hur de lyckas. Men som sagt med otroliga mängder pengar och tid så går nog det mesta. Johan Croneman, den gamla räven, skrev om the Pacific tidigare i våras det kan man läsa här. Jag har väl sagt att jag alltid har gillat honom?

Slutligen vill jag bara säga att The Pacific är en efterlängtat uppföljare. Även om det finns en speciell plats i mitt hjärta för Band of Brothers så är ingen mindre än jag otroligt tacksam för det här! Ser fram emot tacktalen på Emmy-galan i höst.

Trailer från HBO:

Den spännande värld som vi kallar Lost

Jag har funderat lite över sista säsongen av Lost. Eller det stämmer nog inte, det är snarare så att jag tänker på Lost varje dag, på ett eller annat sätt. Det är ganska svårt att förklara vad Lost handlar om eftersom det handlar om så mycket och det händer så mycket och det faktum att det finns 1000 saker man inte förstår. Men hur som det börjar med ett plan som störtar och de överlevande från planet som lever på en ö. Typ. Det kanske blir lite halvspoilat i det här inlägget, men inte så mycket om handlingen.

Skådisen Simon Pegg skrev i förra vecksan på sin Twitter: "Oh Lost you make 7 days seem like an eternity and 43 minutes seem like a second."

Jag är den första att hålla med!

Jag tilhör inte skaran som slutade titta på Lost för att "det blev så konstigt". Detta beror nog främst på att jag kollade allt i sträck under några veckor och aldrig hann tröttna. Jag såg klart lagom till att den sjätte och sista säsongen drog i gång. Eftersom det är sista säsongen så är det ju meningen att man nu ska börja få svar och mer förståelse för allt som händer och hänger ihop.

Varje vecka får man nu något litet, ibland mer, som hjälper än på vägen. Jag har ändå gett upp tanken på att få alla svar serverade. Jag tror egentligen inte att man vill det heller. Jag gillar att läsa om veckans avsnitt på diverse bloggar och forum för att se vad andra har för teorier om hur det hänger ihop. Jag uppskattar verkligen att avsnittet liksom fortsätter efter att det är slut. Jag gillar att det finns så många olika alternativa sätt att se på det. Men det är ju komplicerade grejer och ibland är det svårt att läsa om sånt på engelska, men vad gör man inte?

Lost har ju väldigt många huvudkaraktärer. De har många karaktärer över huvud taget. Många har försvunnit och många har kommit till under årens lopp. Jag har alltid varit lite svag för James "Sawyer" Ford. Jag tycker att han har varit rolig och utvecklats mycket och visat på en bredd som vid första anblick uteblir. I och med den här säsongen har jag en ny favorit och det är Desomnd Hume. Inte nog med att han verkar ha stor betydelse för berättelsen han är också väldigt bra. Det är inte förän nu jag har förstått att jag gillar honom så mycket som jag gör. Han är en sån varm person. Det finns något lugnande och glädjande med hans närvaro. Åh, jag kan inte vänta på att få se vad som händer med honom. Gillar ju Sun och Jin också. Ben Linus är ju spännande även om han är läskig. Han är fascinerande.

Det finns så många karaktärer som är värda att säga något om. Jag är inget stort fan av Jack Shephard, det har jag aldrig varit. Avskydde honom från första stund. Den här säsongen är han förändrad, verkar det som. Men jag gillar honom inte för det. En karaktär som det ofta talas om när man pratar om spännande karaktärer är Kate Austen. Hon började som tuff och bröt mot typiska kvinnorollsregler, men vad har hänt nu? Ur ett feminstiskt persektiv är det katastrof. Till och med Evangeline Lilly som spelar henne är besviken, har jag läst. Annars är den jag stör mig mest på en ny karaktär som heter Zoe. Problemet med henne är att hon ser ut som Liz Lemon i 30 Rock, fast med stora bröst och plutande läppar. Så det är det enda man kan se och tänka på när hon är med i bild. Det är tråkigt att något sådant ska få förstöra, så därför ska jag försöka se till att det inte gör det.

Det är också kul att se gamla karaktärer som gör lite inhopp. Man inser då att man har saknat dom.

Ursäkta att jag håller tillbaka och inte utvecklar saker så mycket. Men jag vill ju inte avslöja något om det är någon som ska se. Det känns som en sån serie som man inte vill få förstörd innan.

Lost är mina favoritserie just nu. Jag uppskattar allt, mystiken, karaktärerna, vändningarna,alla berättelser hit och dit. Hur som helst längtar jag hela tiden efter nya svar och nya avsnitt av Lost, kanske för att jag vet att jag måste passa på nu innan det slutar. Det kommer bli ett jobbigt avsked. Kommer nog komma i en Post-Lost-Depression. Dessutom kommer det bli svårt när sista avsnittet är sänt i USA att undvika internet för att inte få något Spoilat.

Det finns bara en Spencer Reid

Egentligen är jag inte så mycket för serier inom kriminalgenren, som CSI, CSI: Miami, CSI: NY osv osv. Eller alltså, jag kan tycka att det är lite småbekvämt att titta på sådant när man inte behöver följa det. Det är skönt att somna till liksom. Varje avsnitt är ju egentligen fristående och koncentrerar sig på olika fall varje gång. Samtidigt är ju detta väldigt enkelt, det är som sjukhusserier, nya fall nya patienter och nya sensmoraler som ska läras ut. Egentligen kanske jag inte är rätt person att döma ut just kriminalgenren eftersom jag inte har tittat så mycket.

Hur som helst finns det ju undantaget som bekräftar regeln och i mitt fall vet ju alla att det är Criminal Minds. Criminal Minds handlar om en grupp (BAU) inom FBI som sysslar med beteendeanalys. De kan profilera seriemördare och så. Det är mycket intressant. Eftersom jag har sett så mycket av den här serien tror jag att jag själv kan profilera en "unsub" nu. Förutom att jag tycker att just den vinklingen är bra för att det blir mänskligt på något sätt så råkar ju också världens snygagste kille vara med i just den här serien. Jag kan nog ärligt säga att hade det inte varit för Matthew Gray Gubler hade jag nog inte fortsatt kolla, och det skäms jag inte för att säga. Inte bara är han snygg utan hans karaktär är helt klart den allra bästa. Han spelar Spencer Reid, ett geni rent ut sagt som har fotografiskt minne och är doktor i typ en miljard ämnen. Såklart är nörd inte ett ord som räcker till för honom och hans sociala skills, ja de är nog sämre än mina. Även om han ibland får fungera som lite "comic relief" så är han den mest intressanta.

Härom veckan visades avsnittet Mosley Lane, avsnittet som faktiskt regisserades av just Matthew Gray Gubler. Jag antar att jag är partisk nu men det var nog det bästa avsnittet jag sett av Criminal Minds. Det var så himla obehagligt och på slutet grät jag, något som jag INTE gör annars. I det här avsnittet var det en massa små detaljer som gjorde det hela så bra. Detaljer som förmodligen inte annars hinns med eller prioriteras.Som castingen, musiken och FBI-personernas insats. Alla avsnitt ser ju oftast likadana ut och därför är det lätt att det blir förutsägbart. Men inte Mosley Lane inte!

OBS Spoiler Alert! i detta lilla stycke. Imorgon sänds ett annat avsnitt på kanal 5. För er som inte vet det så ska det komma en Spin off-serie till Criminal Minds någon gång framöver, och i kommande avsnitt introduceras det nya "gänget". Ledare för det nya och också den nya huvudrollsinnehavaren är ingen mindre än Forest Whitaker. Hur som helst, jag kan säga redan nu att jag inte kommer kolla på den här Spin Off-serien för om det kommer vara likadant som det senaste Criminal Minds-avsnittet The Fight så får det vara. Det var fruktansvärt! Det var en pina från start till mål. Det var riktigt pinsamt när den nya och gamla gruppen skulle blandas och börja umgås. Självklart hängde "snygga killen " dvs Derek Morgan med "snygga tjejen" dvs hon jag inte minns vad hon hette. Och sen hängde "coola tuffa tjejen med skinn på näsan" dvs Emily Prentiss med "svincoola tuffa killen" från det nya gänget och självklart fanns lite av en sexuell spänning mellan dom. TÖNTIGT! Dessutom var inte Dr. Spencer Reid med så mycket alls. Värdelöst.

Osympatiskt men Fantastiskt

Jag har fått ett förslag om att skriva om vad serierna jag ser på handlar om så att man vet om man ska ge dessa en chans eller inte. Eftersom jag lyssnar på mina läsares önskemål så är det klart jag ska göra det.

I helgen såg jag klart Big Love, eller så mycket som har visats. Big Love är en serie som går på min favoritkanal HBO, som handlar om en "mormonman i Utah som lever förortsliv med sina tre fruar och en drös av barn." Som min vän Filippa uttryckte det på sin blogg. Eftersom polygami är olagligt så måste de dölja att de lever såhär. Det uppstår hela tiden en massa konflikter, vilket man förstår när det är en så stor familj. Jag läste även några gamla inlägg på bästa tv-bloggen Weird Science, där serien beskrevs som en "episk släktsaga" som skulle följa i Six Feet Under och Sporanos fotspår.

Det finns många saker man gillar med den här serien. Det är dels att man får testa sina egna inrutade invanda sätt att se världen. Toleransen för andra människors sätt att leva testas. Jag kan inte på något sätt förstå hur man kan vilja leva så som de gör. Jag kan inte förstå hur man kan tro som de gör, det är liksom mer främmande för mig än att vara folkpartist. Dessutom har jag South Park-avsnittet om Mormoner färskt i minnet. Fast man gillar ju mormoner, med deras ryggsäckar och glada lynne.

Sen är det ju det vanliga med HBO-serier, det är kvalitet. Så fruktansvärt bra casting alltså. Det kanske inte är världens mest actionfyllda serie, men det är verkligen de små sakerna som gör det.

Jag tycker också att det är extremt givande att se på en sådan här serie för att man lär sig så mycket om hur USA fungerar. Hur olika det faktiskt är på olika ställen i det där stora landet.

Sedan är det här en serie som innehåller väldigt många osympatiska personer. Det är egentligen bara själva familjen jag gillar fullt ut. Jag har aldrig varit med om att det är så många karaktärer som är direkt otrevliga och själviska. Jag känner bara att jag inte vill ha något med dom att göra. Det behöver jag ju inte heller eftersom de inte finns på riktigt. Men ändå tycker jag nog att jag inte tycker lika illa om dom nu som jag gjorde i början. Det är en konst att lägga ut några få pusselbitar om personerna, lite i taget, så att det växer fram en person, så som det går till när man lär känna en person på riktigt.


Även om alla drar sitt strå till stacken och alla behövs i den här serien så är ändå en karaktär som har växt så himla mycket. Det är Nicolette Grant, spelad av den underbara Chloë Sevigny. Hon spelar den andra frun som är dotter till "profeten". Hon är rolig och komplex och känns så äkta i hela konflikten med sig själv och hennes bakgrund. Det är kul när någon blir bättre och bättre hela tiden. Men det är klart att jag gillar Ginnifer Goodwin, en av världens vackraste som spelar den tredje frun Margene Heffman så sjukt bra. Sen undrar man ju om Bills första fru Barb Henrickson, spelad av Jeanne Tripplehorn överhuvudtaget spelar, hon måste ju vara sådär irl också. Så jävla bra! Bara skådespelarna är en anledning som någon att se den här serien.

Mina favoritpar HELA LISTAN

Först måste jag bara säga en sak. Egentligen är jag inte så mycket för det här med skvaller. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om andra människor, förutom vissa som jag bryr mig om extremt mycket.

Det finns många klassiska kärlekspar inom tv-världen, alltså inte riktiga utan fiktiva, som Ross och Rachel, Jim och Pam och så vidare. Det är helt klart värt ett eget inlägg så det skriver jag inte mer om. Hur som helst, den här bloggen ska egentligen handla om serier och karaktärer och inte fokusera så mycket på kändisar och skådisar, även om det kan bli svårt för mig. Men dagens inlägg tänker jag helt ägna åt några skådespelares privatliv, eller kärleksliv rättare sagt.

Jag ska lista mina favorittv-serieskådispar. Det är lite konstigt kan man tycka för jag vet ju ingenting om deras relationer och så vidare. Listan baseras på hur mycket jag gillar skådisarna och hur kul jag tycker att just dessa har hittat varandra.

Plats 4:
Michael C Hall och Jennifer Carpenter
Det är ju lite sjukt också, men mest kul. Dessa två spelar ju syskon i Dexter. Det tar ett tag att vänja sig men det är värt det. Jag gillar Michael C Hall, självklart i Dexter men mest av allt i Six Feet Under där han spelar David som är en av mina favoritkaraktärer of all time. Jennifer Carpenter har jag bara sett i Dexter och där är hon ju duktig och så. Det är helt klart ett plus på den här listan att vara gift med någon i samma serie som man själv är med i.


Plats 2 (delad):
Anna Paquin och Stephen Moyer
Några som också är med i samma serie är Anna och Stephen från True Blood. De spelar ett par även i serien där han är vampyr och hon en tankeläsande servitris. Det går ju inte att missa att de är ett par. Jag tror att det är en fördel i deras fall. Jag gillar de som par i True Blood och jag gillar att de är det även annars också. Varje gång jag ser Sookie och Bill (som deras karaktärer heter) i serien säger jag högt och glatt samtidigt som jag klappar händerna "de är ihop på riktigt också".


Plats 2 (delad):
Michael Emerson och Carrie Preston
Det här är verklig skräckblandad förtjusning. Jag är nog mer fascinerad av detta äktenskap. Michael Emerson spelar Ben Linus i Lost, och är en karaktär som jag tycker är ganska obehaglig och jag tycker allt omkring honom är obehagligt inte minst hans utseende. Carrie Preston spelar också en servitris i True Blood, en rödhårig sådan som pratar mycket sydstatsdialekt med gäll röst, Jag har så svårt att se dessa två ihop, men det är det som gör det så intressant. Fast jag förstår inte hur hon inte kan vara rädd för honom.



Plats 1:
Will Arnett och Amy Poehler
Given etta. Jag älskar dom båda två, av hela mitt hjärta. Jag skulle lätt gå med på att gifta mig med båda om de skulle få för sig att leva i ett polygamt äktenskap. De är så fina och roliga och precis det där paret man skulle bjuda på parmiddag. De har ju också spelat syskon, dock i en film så det gills inte här. Annars så är nog Will Arnett mest känd som GOB från Arrested Development och Amy som gammal SNL:are och huvudrollsinnehavaren i Parks and Recreation.

Charmigt

Jag har slagit ett personligt rekord i hur snabbt jag kan kolla på en serie. Det tog en vecka för mig att titta igenom NBC's Chuck som är inne på sin tredje säsong. Jag menar inte att det är typ världsrekord eller så men man har ju oftast annat som måste göras liksom.

Anledningen till att det ändå gick ganska fort är att man liksom inte kan få nog. Om How to make it in America kan beskrivas som skönt, så kan Chuck beskrivas som charmigt! För att beskriva vad serien handlar om har jag helt enkelt kopierat vad som står på wikipedia, "The series is about an "average computer-whiz-next-door" who receives an encoded e-mail from an old college friend now working in the CIA; the message embeds the only remaining copy of the world's greatest spy secrets into Chuck's brain". Det är så svårt att förklara på svenska tycker jag. Det handlar också om en CIA-agent som heter Sarah och en annan agent som heter Casey som hjälper Chuck. Chuck har lite av varje, det är kul det är lite action, det är lite kärlek och sådär va. Mest beror seriens charmighet på huvudpersonen själv, Chuck Bartowski, spelad av Zachary Levi. Man börjar ärligt talat le så fort man ser honom. Han har också lite av varje, han är rolig, nördig och en spion , allt förpackat i en söt-mer-än -snygg kille. Det kan hända att man ibland tänker att han pratar om en själv när han pratar om "Sarah".

Nu håller alltså tredje säsongen på och veckans avsnitt var otroligt bra. Det var ett avsnitt som man har velat se sen seriens början. Jag vill inte gå in på detaljer om det är någon som vill se avsnittet.

Men det här är en serie som är lätt att titta på, man behöver inte tänka så mycket (utan att vara lika enkelt som Americas next top model som en hjärndöd kan förstå) och dte kan vara gött ibland eller hur?

Om jag ska säga något negativt så är det väl att jag tycker jag att det kan bli lite fjantigt med tjejslagsmål. Snygga agenter som slåss mot snygga bad-girls(?) och allt man hör är "stön". Eller när man ser snygga agenter i bara underkläder som riggar fast alla vapen på kroppen. Men det är väl för att jag är en tråkigt feminist och inget annat. Sen måste jag också säga att jag stör mig på Sarahs tänder, jag brukar väldigt väldigt sällan störa mig på folks utseenden men i detta fall gör jag det och det känns lite ytligt. Men hon har väldigt långa framtänder.

Men jag gillar Chuck det gör jag.