Vårens stora snackis kan väl ändå sägas vara HBO-serien Girls. Serien är skapad av Lena Dunham som också spelar huvudrollen och handlar om 4 tjejer i New York. Känns det igen? I alla sammanhang när jag läst om Girls har den blivit jämförd med Sex and the city. För det kan ju bara finnas en "tjej-serie" i denna värld eller hur?
Egentligen gör jag samma sak nu och det är ju dumt. Det här inlägget blir lite meta, eller snarare motsägelsefullt. Jag tänkte nämligen beklaga mig lite över att alla ska skriva om Girls och ha så mycket åsikter, men nu är det ju precis det jag gör. Eller hur?
Innan Girls ens hade börjat sändas kunde man läsa texter om den, och nu när första säsongen är över i USA har texter om serien blivit näst intill oöverskådligt. Alla verkar ha en åsikt om serien, om karaktärerna och vad den säger om vår samtid. det har diskuterats hur feministisk den egentligen är, om hur osympatisk huvudpersonen Hannah är, om medelklasstjejer som bara är bortskämda och lever på sina föräldrar osv osv. Girls verkar beröra alla.
"Tjej-serier" (eller serien, there can be only one) blir hårt granskade och kritiserade, men också hyllade. Alla eftersöker perfektionism, annars kanske det inte finns utrymme för en sådan serie. Poängen är att det verkar beröra och vara en het potatis.
Personligen älskar jag serien. Igenkänningsfaktorn är hög och ibland plågsam. Jag gillar att den inte är perfekt och ovan nämnda igenkänning är väl ett tecken på just det, för ingen eller ingenting är väl perfekt? I 10 halvtimmesavsnitt har jag blivit underhållen och känslomässig berörd och efteråt har jag känt mig fullständigt tillfredsställd.
Det vara bara det jag ville.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar